Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1814 - Gjukungarnes fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
Den henne flyr, men tusen offer finner
För hennes bröders svärd. Som gudar gå
De genom sträckta led; en blodström rinner
I deras fjät och svallar der de stå.
Nu ändtligt mängden Gunnar öfvervinner.
Förtviflan fattar Hognes hjerta då;
Han tänder huset, och med starka handen
Väl tjugu kämpar vräker in i branden.
Han öfvermannas dock. Hans krafter brista.
Hans hårda lott ho kan beklaga nog,
Och qvalet af den stund, som blef hans sista?
Med vilddjurs sinne Atle svärdet tog,
Befallte ur hans kropp att hjertat rista.
Man sänkte stålet i hans bröst — han log.
När lifvets källor strömmande förblödde
Och i hvar puls brann qval, han log och dödde.
»Ej ser man här en blödig kämpes hjerta», —
Så hof den fångne Gunnar upp sin röst; —
»Nu, broder Hogne, skälfver det af smärta;
»Det skälfde aldrig i ditt unga bröst».
Du skall få tid, skrek Atle, att behjerta
Hans öde, och ett riim att hemta tröst.
J trälar, gripen honom, och på stunden
I ormagården kasten honom bunden!
Så skedde. Men Gudruna honom sände
En harpa,, att de onda djurens gift
Betvinga så; ty välljuds makt omvänder
Och tämjer ofta den mest ilskna drift.
Med harpan uti blodbestänkta händer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
