Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1814 - Gjukungarnes fall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266
Han satt der lefvande i ryslig grift
Och konstrikt så på strängarna månd’ leka,
Att klangen kunde vilddjurs bröst beveka.
Nu hof han sången opp om Sigurds öden,
Hvars namn ej dör uti de norra land, —
Ifrån hans födsel till ,den sista nöden,
Då han försåtligt föll för frändes hand;
Hur den han älskat sände honom döden
Och så med honom steg i bålets brand.
De gamla ormar hvälfva sig i ringar,
Af vällust rörda; så dem sången tvingar.
Han söng, hur draken dräptes; hur Brynhilda
Med Sigurd svor att evigt sammanbo;
Hur genom trolldryck, då de blefvo skilda,
Han glömde henne och ej se’n fann ro;
Hur, tänd till hat, den älskande men vilda
Beslöt hans död, att hämnas bruten tro,
I fosterbrödra-händer satte stålet
Och ropte hämnd se’n öfver dem från bålet.
Han söng med makt, att uti strida tårar
Hvart menskligt öga måtte väl förgå.
Ja, alla ormar ljuft till sömn han dårar;
Blott på en enda kan han icke rå —
En gruflig orm — den kryper till och bårar
In tanden, tills den hjertat månde nå.
Med mandom Gunnar här nu döden röner.
Och slutas sagan så om Gjukes söner.
Hur, främmande för moderskänslan vorden
Af Atles grymhet, och att hämnas den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
