Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1815 - Den lilla Kolargossen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Hul utur berget det svarar så styggt,
Och orden de komma så tunga.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Ack, vore jag väl hos min gamle far!
Jag björnen hör brumma och sjunga;
Och björnen han är den starkaste karl
Och skonar hvarken gamla eller unga.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Och skuggan faller så tjock, så tjock,
Som en fäll, öfver ensamma leden.
Det tassar, det braskar" öfver sten och stock,
Och trollena träda på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Ack Gud! der är ett, der är två — i sitt garn
De mig ta — se hur granna de svinga!
De vinka — Gud trösta mig, fattiga barn!
Här gäller för lifvet att springa.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Och natten den nedsteg och timman blef sen
Och villare och villare blef leden.
Det tassar, det rasslar öfver stock och sten;
Den lille springer på heden.
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
Med pickande hjerta, med rosblommand’ kind
Vid milan hos sin far han faller ner:
»Välkommen, välkommen, kär sonen min!» —
Ack, jag har sett trollen och väl mer!
Det är så mörkt långt, långt bort i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
