Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skaldestycken - 1841 - *Namnsdags-ängeln, eller Johannas dröm. (Förut ej tryckt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
Väg efter våg, mot nya glittermoln,
Som hvirflas uti ständigt vexlad fart
Från vagnens hjul, och skrattets salfvor skalla
Ånyo städse; tills mot horisonten
Tumultet flyr — —
Nu tycktes mig var natt, och att med natten
En tyst, oändlig smärta öfver jorden
Och i min egen själ sig sänkte ner.
Jag hörde suckar, liksom af de hjertan,
Som lida ensamma och öfvergifna.
Och lära tyst på sina egna sår. —
Hvar är jag väl? De lycklige ha flytt.
Är jag väl i de olycksfullas läger?
Då en gestalt invid min sida stod;
Men ho det var, jag icke visste säga,
Och likväl syntes hon mig så bekant.
I drägt mer arm än rik hon var, ja torftig;
Mer bedjande än bjudande; — mig tycktes,
Som uti hennes djupa blick det låg,
Att mycket redan för min skull hon lidit. —
Vi gingo, syntes mig, en enslig stig,
Och mödosam och dunkel nog var stigen;
Men hvarje svårighet jag öfvervann
Med hjelp utaf det trogna väsende,
Som vid min sida gick. — —
Och ljusare blef vägen, jorden, himlen,
Och dagen uppgick i min egen själ.
Då slöt sig den mig ledde till mitt bröst
Och sade vid mitt hjerta: »Jag år du,
Ditt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
