Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den gamla nordiska folkvisan. 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
fråga, och då hela Europa egde en lara, en tro, likartade
seder och i en kyrka ett gemensamt band. Historiskt är
den utmärkt genom ett företag för kyrka och tro —
kors-färderna; hvilka tillika beteckna det högsta i den så kallade
medeltiden och bereda ett annat tillstånd.
Det följde nämligen på denna tid en annan, lika
märkvärdig genom alla sinnens uppväckelse, alla krafters
utveckling, som den förra genom sin slumrande storhet och
betydningsfulla enfald; — då vi se allt hvad hos menniskan
ligger med ungdomlig styrka framstå och utbilda sig
oberoende i sin art: kyrkan begynna söndra sig inom sig
sjelf genom fordran af en renare representation af det
andeliga, staten göra gällande sin oafhängighet af kyrkan,
stånden bilda stater inom staten, och snillet förkunna sin
sjelfständighet genom nya verldars upptäckt i andeligt som
verldsligt afseende. Under sådana förhållanden var ej
poesien den sista att göra sig fri och samla sin kraft i
individuella gestalter. Och om i allmänhet denna epok är det
mest lysande bevis på, huru rikt begåfvadt det Europeiska
slägtet är, och ger oss ett skådespel utan like, så gäller
detta i synnerhet om poesien, hvars första heroer hos de
nyare på ett förvånande sätt visat, huru mycket låg i det
enkla romantiska anlaget, och i huru hög mening man kan
säga om den moderna konsten, att den står på egen botten.
Betraktar man t. ex. Dante, Cervantes, Shakspeare,
som vi vilja nämna för alla de andra, huru olika synas de
sins emellan, huru originella hvar för sig! Och likväl
uttrycka alla blott olika sidor af samma romantiska karakter.
I formernas renhet och klarhet öfverträffas de af de gamle;
i poetisk halt, i rikedom och djup öfverträffa de dem,
och äro oöfverträffade. Om den moderna konstens
framsteg ej sedermera tyckts svara mot denna dess herrliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
