Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om den gamla nordiska folkvisan. 1814
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
finnas visor helt och hållet i den äldre folkvisans ton,
och så vackra, att man tviflat om de äro Messenii verk.
Ännu i Da lins tid måste de gamla visorna äfven för de
högsta varit väl kända; eljest hade den parodi-stil öfver
dem, som han så mycket älskar, ej kunnat vara begriplig.
Det är först i de sista sexti, sjutti åren, som de fallit i
fullkomligt vanrykte och förgätenhet, äfvensom så mycket
annat fosterländskt. — Känner man de svårigheter, som
åtfölja samlandet af traditioner ur folkets mun, huru på
en gång litet bekanta, vidt spridda, ofta stympade de äro,
huru svåra de äro att ur allmogen utleta, emedan den ej
kan öfvertala sig att tro annat, än att hvar herrekarl endast
vill göra narr af sådana saker, så skall man ej finna det
underligt, att här till en början poetiska traditioner nästan
blott från ett enda landskap, nämligen Vestergötland, som
är min medutgifvares födelsebygd, kunnat lemnas. En
någorlunda fullständig ’Samling af Svenska folkvisor fordrar
resor, bekantskaper och brefvexling i alla landsorter, och
måste ske af flera, som förenas af nitet för samma sak.
Detta är så mycket nödvändigare, som den, hvilken känner
folkvisans natur, väl vet, att man i hvar landsort kan
träffa olika behandlingar af samma visa, ehuru de
öfverensstämma i hufvudsaken. Ehuru det således är en ren
omöjlighet att uppgifva alla en folkvisas variationer, hvilka äro
oändliga, så fordras dock kännedom af en mängd sådana
för att kunna ge visan i sin bästa gestalt. Folkvisan är
till sin natur improvisation. Det bevisar omqvädet eller
ordstäfvet, som merendels åtföljer hvarje strof, och ofta
är dubbelt, eller finnes så väl midt i strofen som vid slutet.
Det synes som dessa alltid återkommande anslag varit
liksom stödjepunkter för sångarens uppmärksamhet, vid
hvilka han kan påminna sig det hela och betänka den del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
