Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om omqvädet i de gamla Skandinaviska visorna. 1817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
omqvädets i synnerhet. Författarens fel är i bägge dessa
afseenden ett och detsamma, att nämligen ha lagt för
mycken vigt på en viss — enligt vår öfvertygelse — af
honom orätt fattad form, att ha gjort detta tillfälliga till
någonting väsendtligt och derigenom förstört sjelfva det
väsendtliga i folksången. För att bevisa det behöfva vi i
stället blott hålla oss vid detta väsendtliga; emedan hvar och
en form, som deremot strider, förfaller af sig sjelf.
Gemensamma minnen och känslor äro grunden och
ämnet för folkpoesien, såsom för all poesi, — med den
skilnad, att dessa minnen och känslor i den förra, ej blott
till sin natur, utan äfven till sitt uttryck, äro gemensamma,
och att således detta uttryck ej ännu blifvit stegradt till
en egen konst. Det är först genom konsten som ett slags
egendomsrätt uppstår inom detta gemensamma område, som
derföre ej upphör att till sitt väsende vara gemensamt och
tillgängligt för alla; hvilket åter vill säga, att denna
egendomsrätt blott kan förvärfvas i afseende på formen, ej
egentligen i afseende på innehållet, som för poesien i det
hela är ett redan gifvet och för handen varande, hvilken
oändlig mångfaldighet också må ega rum i detta innehålls
behandling och utveckling. Endast genom konsten kan på
behandlingssättet den prägel af individualitet tryckas, som
utmärker en enskilds verk. Om i den bildade poesien
således behandlingssättet gör sig mest gällande, så förhåller
det sig tvärtom med den, der konsten ännu saknas. Der
ligger tvärtom hela vigten på innehållet; och detta
innehåll, såsom redan sagdt är, författar sig sjelft. — Allt
hvad som till sin natur ibland menniskorna är gemensamt,
och således ytterst beror på det högsta gemensamma, ligger
utom och utöfver allt enskildt författareskap. Man författar
det ej, utan man fattas deraf och blir så författare. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
