- Project Runeberg -  Erik Gustaf Geijers samlade skrifter / Förra afdelningen. Tredje bandet /
377

Author: Erik Gustaf Geijer With: Knut Geijer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om omqvädet i de gamla Skandinaviska visorna. 1817

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

377

ej blott förenar, utan äfven just derföre i nya gestalter
och med egentlig konst åter upprepar de bägge föregående.

Betraktar man dessa trenne perioder af poesiens
naturliga utveckling, så faller det i ögonen, att det först är
i den andra eller lyriska perioden som konst i en
enskildare mening begynner uppkomma; emedan nu först
fantasien lärt känna sin egen förmåga. De eviga känslor, som
ge den lyriska poesien näring och ämne, äro väl till sin
natur gemensamma för alla. — Huru kunde eljest denna
poesi vara en för alla tillgänglig njutning, och den sanna
njutningen af ett lyriskt stycke ett egentligt efterförfattande
af detsamma i själen? — Men dessa känslor hafva tillika
hos en hvar sitt individuella uttryck. De stora nationella
formerna för poesien under den episka perioden sönderfalla
derföre med detsamma som den lyriska syftningen får
öfvervigt. Sedan hvarje skald sjunger ut sin egen själ, antar
han eller skapar han sig äfven den form, som med hans
egenhet bäst öfverensstämmer; och ett enskildt författareskap
är gifvet. Dermed vilje vi ej säga, att i den episka
perioden intet sådant och ingen konst finnes; den har blott
ännu ingen individuell karakter. Då poesien sjelf i denna
period blott är ett uttryck af de lefvande nationella minnena,
gäller för detta gemensamma ämne äfven blott en
gemensam och nationell form. Så finnas författare och likväl
ej ett enskildt författareskap: en konst utan konstnärer;
emedan denna konst är sig alltid lik. Derföre hör man
från denna folkslagens episka ålder väl många sånger och
sagor, men ettdera ingen författare, eller en som gäller
för många, eller, om också många, dock hvarandra så lika,
att de kunde nästan gälla för en. Först med den inre
lyriska halten uppkommer inom poesiens område möjlig-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 21:58:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/eggeijerss/1-3/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free