Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svar på Svenska Akademiens prisfråga år 1810: Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva m. m.?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
En annan mening, kanske allmän nog, är iinnu mera
fiendtlig mot all inbillningskraft och sjelfva poesiens
väsende. Det är den: att poesi i sjelfva verket är
mensklighetens barndoms-joller, som den växer ifrån vid
manliga år. Då är denna lek menniskan ovärdig, och kan
högst anses för ett oskyldigt tidsfördrif som hon tillåter
att uppfylla sina tomma stunder. Detta är en mening, mot
hvilken jag på det strängaste måste förklara mig; om man
också här ville förebrå mig att jag nyttjar den rättighet
att påstå som jag i vår inledning förbehöll mig. Poesien
är ej ett tidehvarfs kortlifvade barn, som måste dö i ett
annat. Hon är jemnårig med menskligheten, lika evig som
förnuftet, hvars klaraste spegel hon aldrig upphör att vara.
Hon vexlar blott former och gestalter; hennes anda är
alltid densamma, hennes bemödande alltid ett: att
uppfatta och bevara de aningar, de föreställningar, det
oändliga hopp, hvarigenom hon hänger tillsammans med en
högre osynlig verld, som utgöra den dunkla kedja
hvarmed hon är fästad vid himmelen. I hennes sköt, som på
den enda heliga, rena plats på jorden, har menniskan
nedlagt denna sin dyrbaraste egendom. Alla religioner hafva
från tidernas början klädt sig i hennes färger, och den
heligaste religion i verlden försmår ej hennes språk. Hon
är den enda som äfven har ett uttryck för det
obegripliga, högsta, som alltid flvr utom begreppets bestämda
gräns; den enda som äfven gör detta uppenbart i sina
förtjusande bilder. Huru hon förmår detta, huru hon
enligt sakens natur, alltid den organ hvarigenom förnuftet talar till
folket. Förgäfves söker man befordra dess upplysning i högre
ämnen genom några små nyktra moraliska afhandlingar. Folket
läser dem ej, och om det gör det, så leds det dervid och glömmer.
Men ingen upplysning tränger dikten och sagan ur dess minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
