Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svar på Svenska Akademiens prisfråga år 1810: Hvilka fördelar kunna vid menniskors moraliska uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva m. m.?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
den är till sitt inre. Förgäfves söker man apa dem, om
de ej sjelfmant träda fram ur karakteren. Man ser
bemödandet, och den blyga chariten är flydd och låter ej
fånga sig; värdigheten blir styf gravitet, och behaget en
söt grimace. Societeten kan ge ledighet i umgänge, den
fullkomliga färdigheten att otvunget öfva alla artighetens
reglor; den kan ge fina seder, om man så vill. Men sköna
seder komma ur själen. Äfven i gestalten uttrycker sig
ju denna? Hvem vill ej urskilja den af naturen
konungsliga själen i rörelsens och hållningens majestät? Hvem tror
sig ej känna den ädla stolthetens blick, eller den fasta
karakterens säkerhet i drag och ställning, eller behagets
egna förtjusande tycke? Att dessa kännemärken, tagna af
gestalten, så ofta bedraga, bevisar ej mycket emot mig;
ty jag har ej velat att det anförda skulle bevisa mycket
för mig. Men att förbindelsen emellan det yttre och inre
är naturlig, ses deraf att målaren och bildhuggaren vinna
hela sin konsts skönhet derigenom att de förmå i sjelfva
gestalten låta en själ tala. Att fullkomligast gifva
karakteren ett uttryck, i framställningen af sköna seder, förmår
deremot blott den egentliga poesien.
Om vi taga poesi i sin allmännaste bemärkelse och
dermed mena det skapande och poetiska i alla fria konster,
så kunna vi ej förklara hennes väsende annorlunda än att
hon är förmågan att sinligt uttrycka det idealiska. Men
detta idealiska och det verkliga äro ju hvarandra motsatta?
Att häfva denna motsats, att i naturen uttrycka det
idealiska eller förnuftiga, är just dygdens eviga sträfvande;
men ett sträfvande som aldrig fullständigt vinner sitt mål.
Om denna söndring vore öfvervunnen, om i menskligheten
sjelf och hennes verld den fullkomligaste harmoni rådde;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
