Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om falsk och sann upplysning med afseende på religionen. En liten populär skrift ur det nittonde århundradet af en Lekman. 1811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87
väsende, så är detta det bästa som kan sägas till dess
förmån: att, då denna period nödvändigt skulle genomgås,
det är väl att den är genomgången. Men att denna
skepticism alldeles ej är af rätta slaget, om man betraktar den
i massa och undantager några enskilda försök som förråda
en grundligare syftning, det synes deraf att detta så mycket
beprisade sunda förnuft, denna redbara filosofi tviflnde på
allt, utan att det föll den in någonsin att tvifla på sin
egen ofelbarhet och sundhet. I detta afseende var den
beväpnad med en ogenomtränglig suffisance. Med den
gladaste oförsynthet hemtade den ned det högsta och heligaste,
den bättre mensklighetens skatter, och befingrade dem för
att derom få en rätt klar och handgriplig kunskap. Den
handterade dem på samma sätt som en man ville
anatomisera en lefvande kropp för att få se hvar själen sitter.
Dåre, för den mordiska handen har själen redan flytt, och
sedan du gräft i inelfvorna ropar du: här finns ingen! —
På samma sätt denna sunda förnuftets filosofi. Den drog
först ner de högre sanningarne inom sin synkrets; och då
i denna lägre atmosfer de sågo underliga ut och tycktes
bryta sig i motsägelser, så, utan att eftertänka om detta
i sanning så förhöll sig, eller om ej fenomenet kunde
komma af strålbrytningen, ropade man blott triumferande:
grundlig, — ett äkta snille, som såg djupare än de ens kunde
ana. Han hatade dem, emedan han revolterades af bela deras
tendens, hvaraf han ganska väl insåg både odugligheten och skrytet.
Också grep han till ett förtvifladt medel och återvisade hellre
menniskoslägte! till en fullkomlig okunnighet, än att dess mål skulle vara
en så kärnlös upplysning. Hans motståndare hatade åter honom
af instinkt. Han var ett högre väsende som besvärade dem och
som de ej begrepo. — Montesquieu, ehuru af en mild
karakter, som sparade honom förföljelser, kan sättas vid hans sida. Han
inlät sig ej i stridigheter. Men han såg långt öfver sitt tidehvarf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
