Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om historien och dess förhållande till religionen. 1811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
461
på ett kraftigt sätt deltagit i styrelsen, blott den verkliga
statsmannen kunde rätt skrifva en historia. Men
egentligen är denna mening blott ett oriktigt uttryck af den
sanningen: att ett tidehvarfs häfdatecknare nödvändigt till
egenskaper och karakter måste vara en af dess
utmärktaste personer. Egen rik erfarenhet är säkert en
nödvändig förtjenst hos historie-skrifvaren; men den gör honom
ej, och kan dessutom förvärfvas på mer än ett sätt. En
statsman tillhör visserligen, såsom sådan, det högsta
ståndet i staten, hvilket af alla fordrar den vidsträcktaste
öfversigt, så af det närvarande som af det förflutna; men
hörer han ej derjemte till en klass som är öfver allt
stånd och som omöjligt låter inskränka sig inom någon af
statens rangskil nåder, så blir hans åsigt af menskliga
sakerna ändå för inskränkt.
Det gifves egentligen blott två stånd i samhället: det
ena utgöres af den bildade, det andra af den arbetande
klassen. Af den sednare fordrar man ett kraftfullt sundt
förnuft och kunskaper som ur dess egen erfarenhet äro
utvecklade; af den förra nödvändigt äfven vetenskaplig
odling. Den sednare betalar samhället sin skuld genom
sitt arbete, den förra genom vishet, tapperhet, med ett
ord: genom personligt värde. Den, på hvars personliga
värde staten räknar, hörer i den enda sanna mening till
det ädla ståndet eller är adelsman. Att befästa detta
stånd (som i de moderna monarkierna ungefärligen svarar
mot de frias i de gamla republikerna) derigenom att det
gjordes ärftligt, är visserligen ingen så orimlig idé som
nyare tiders ropare påstått. Hvad man ärfver är
egentligen sin uppfostran, och på den beror all bildning.
Orättvis kan man ej kalla denna inrättning så länge ej
stånds-E. G. Geijer* Saml. Skrifter. 1 Åfdeln. 5 Band. * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
