Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om historiens nytta. En föreläsning. 1819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
198
regioner, der de vexlingar födas som kullkasta hela
mansåldrars förhoppningar och i förstörelsen skapa nya; vi
vända våra blickar till jorden, der, i evigt upprepade
kretsar, det menskliga lefvernet har sin alltid lika gång, der
bevarandet, förkofrandet af den från fäder lemnade
arfve-delen, der det stilla skapandet är hemma, som beherrskas
af årets och dagens skiften. Med ett ord, M. H., vi
befinna oss åter midt i det enskilda lifvet, eller i det så
kallade platta hvardagliga, der det evigt samma är det
evigt nya. Ty äfven här finnas föremål som ej upphöra
att vara nya och rörande för det de äro vanliga. Ännu
har jag ej hört någon ledsna vid vårens ständigt
återkommande grönska, vid sommarens prakt, vid höstens
rikedomMen äfven menskliga lifvet har sin vår, som
man hvarken tröttnar att njuta eller betrakta, sina
årstider, hvilkas alltid lika omlopp dock för hvar och en är
nytt. Ännu alltid, som vid tidernas början, finnes af en
högre tillvarelses oskuld ingen mer rörande bild än
barndomens menlösa skönhet, på en gång så främmande och
hemmastadd ur sina klara ögon skådande in i den verld,
öfver hvars hvardaglighet dess blick kastar diktens
rosenslöja; — denna barndom, hvars rena sinne är det enda
obefläckade hvarje uppgående sol på jorden finner. Ännu
alltid fylles ynglingens bröst af samma obegränsade hopp,
likt den första morgonrodnadens, innan hon ännu visste
att det fanns en nedgång. Ännu alltid är det mannen
som, uppmanad att kämpa med lifvet, griper i middags-
1 Den berömde Lessing har i melankolien af sina sista år, då
man gjorde honom uppmärksam på den återvändande grönskande
våren, svarat att han önskade det den en gång för ombytes skull
blefve röd. — Man ler; — men jag känner intet starkare,
sorgligare uttryck af en fullkomlig ledsnad vid lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
