Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om historiens nytta. En föreläsning. 1819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n\
ligga i naturen sjelf, hvarigenom alla dess krafter, liksom
trängtande efter förlossning, sträfva menniskan till möte
och under hennes vårdande hand antaga ett bättre
skaplynne. Hvilka förvånande segrar i detta afseende visar
oss ej odlingens historia? Men huru långt är man ej från
det enkla och rätta, då man, som vanligen, här
tillskrif-ver mensklig uppfinningsgåfva och mekanisk skicklighet
allt? — Hvad mig angår, vill jag bekänna min enfald.
Det är nämligen min uppriktiga tanke, att menniskan
utöfvar ett verkligt moraliskt välde öfver naturen — en
lemning af hennes ursprungliga storhet och bestämmelse —
och att hon öfvar detta välde i mån af sin egen
moraliska kraft och helsa. Derföre har alla nationers
lagstiftning af ålder lagt en särdeles vigt på sedernas renhet
hos den klass som närmast umgås med naturens egen
alstrings-förmåga, det vill säga den åkerbrukande, om
hvars yrke, i sig sjelft det oskyldigaste, den äldre Cato
gudomligt säger: att det af alla föder minst onda tankar.
Här, i detta innerliga förhållande på en gång med naturen
och dess upphofsman (hvilka bägge vilja bli nalkade med
rena hjertan och bänder), är den egentliga roten till
folkslagens moraliska helsa. Är denna förgiftad, fortfar en i
grundsatser förderfvad statshushållning att på detta fält
blott se merkantila, ej moraliska förhållanden, då skall väl
en gång den tid kunna komma då Europas nationer, midt
ibland menskliga snillets största mekaniska uppfinningar,
midt ibland den oräkneliga mängden af de konstrikaste
redskap, skola, som djuren, slås om uppehället. Ty de
sinrikaste medel äro fåfänga och döda der ej en lifvande,
sund kraft dem använder, och denna lifvande kraft är åter
i sin källa förderfvad så snart menniskan upphör att vara
jordens bön (såsom en djupsinnig författare yttrar sig), det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
