Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild. 1820 - Thorild. Tillika en filosofisk eller ofilosofisk bekännelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
qvent filosoferande är tydligen märkbart. Hos de andra,
och så vida filosofierna af båda slagen mer och mindre
utbredt sig i allmänna tänkesättet, öfvertäckes gemenligen
det egentliga resultatet genom en iokonseqvens och
genom hvad vi förr benämnt det supplementariska bruket
af det ur uppenbarelsen hemtade gudoms-begreppet;
hvilket gudomliga begrepp, då det alltid gör sin enlighet med
det verkligen sunda förnuftet gällande, äfven i grunden är
de mesta menniskors; ehuru det ingalunda öfverensstämmer
med hvad de skulle vilja kalla sina filosofiska begrepp.
jektiva princip, eller såsom drift och vilja, alltid religiöst, till hvad
resultater det ock må leda, ja äfven i sitt misslyckande ett
gudomligt offer. Men objektift eller i anseende till sjelfva
resultaterna religiöst är filosoferandet — blott genom ett verkligt
till-egnande af den uppenbarade gudomliga sanningen. Dock förstås
af sig sjelft, att detta tillegnande genom begreppet blott kan ega
rum i afseende på det allmänna af uppenbarelsens sanningar. Men
uppenbarelsen är ej blott en allmännelighet, hvilken i begreppet
kan fullkomligt förklaras och upplösas, utan har äfven (liksom allt
lif och all verklighet! tillika en bestämd individuell natur, i följd
hvaraf den är just denna och ingen annan, i en viss tid och
under vissa omständigheter uppkommen o. s. v. Detta enskilda och
individuella är i den christliga uppenbarelsen, liksom i all faktisk
och bestämd verklighet, så vida irrationellt, att det aldrig låter
sig helt och hållet ur förnuftsgrunder bevisas och i begrepp
förklaras. Det förhåller sig häri med uppenbarelsens förklaring ej
annorlunda än med naturens, som också måste stanna vid det
allmänna; emedan allt individuellt lif är, såsom sådant, irrationellt,
ämne för erfarenhet och ej för bevisning. Dock är detta
irrationella, detta i bevisningen, så snart den nedstiger till det enskilda,
liksom ständigt öfverblifna inkommensurabla bråk just förnuftets
oupphörliga stimulus att i sanningens utforskande gå allt längre;
ehuru förnuftet måste öfvertyga sig att uppgiften är oändlig —
och att den fullkomliga klarheten blott gifves der hvarest slöjan faller.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
