Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Också ett ord öfver tidens religiösa fråga. 1846 - Tidens kyrkliga fråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
sig sjelf; och hela hans historia är blott en utveckling af
denna motsägelse.
Protestantismen var en återgång till det innerliga i
religionen, sedan detta i den Romerska kyrkans ytligheter
nära hade gått förloradt. Men det innerliga är subjektet
sjelft. Luther har ställt subjektet främst i religionen,
inför den allsmäktige Gudens anlete. I denna närvaro kunde
det ej bestå och måste försvinna. Det är märkvärdigt
och stort att se hans starka själs ångest. Hvad han hade
gjort kände han tillika som en hädelse. Han stälde
subjektet främst, och kunde ej annorlunda. Han utplånade
det återigen, gripen och tillintetgjord genom känslan af
gudomlighetens närvaro. Då förnekade han den menskliga
friheten. Han kastade sig i afgrunden af den gudomliga
barmhertigheten, med afsky vändande sig ifrån den
Romerska kyrkans förmedlande helgonhimmel och blott
omfattande Christi inför den gudomliga rättfärdigheten
tillfyllestgörande förtjenst. Så stod han åter vid korset, der
den ursprungliga christendomen hade stått.
All den tid som sedermera förflutit var honom en
tid af förderf. Han förkastade traditionen. Han flydde
till den heliga skrift, såsom till trons lefvande källa, och
öppnade denna källa åter för det törstande folket. Det
är så som han framstälde skriften såsom trons enda och
högsta rättesnöre; ehuru hans fåfängt undertryckta
subjektiva godtycke åter framstack i hans omdöme öfver
skriftens särskilda delar, I sjelfva verket satte han, utan
sitt viljande och vetande, sin egen öfvertygelse till och
med öfver den heliga skrift. Han har härutinnan, såsom
uti allt, icke varit konseqvent. Han är sjelf en
motsägelse, den religiösa motsägelsen, den djupaste, den äldsta
af alla; ty ur denna motsägelse har religionen utgått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
