Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Nåd och ansvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
III.
Nåd och ansvar.
"Den, åt vilken man anförtrott
mycket, av honom skall man
fordra mera." Luk. 12: 47, 48.
1. Vare det långt fjärran från mig att vanrykta min nådige
Herre, vars tålamod jag räknar för min frälsning, men vem
kan uthärda ljungelden i hans öga, då han varnar sina heliga.
Mose var en utomordentlig man. Under sin fyrtioåriga vistelse
i öknen hade hans upphöjda karaktär blivit krönt med
oförgänglig ära: en ödmjukhet, vari Gud uppenbarade sig.
Den överlägsenhet, det självförtroende och den uppbrusande
häftighet, som besjälade honom, då han fällde egyptiern, ha
måst ge vika för en saktmodig ande. Och nu, då Herren kallade
honom, var han alldeles förkrossad. "Vem är jag, att jag
skulle gå till Farao och föra Israels barn utur Egypten?"
Nu var han passande för Jehovas tjänst, och han anförtrodde
Mose ett uppdrag större än någon annans, och ingen under
gamla förbundets tid har kommit Gud så nära som hans tjänare
Mose.
2. I 4 Mos. 12 läsa vi: "Och Mirjam och Aron
talade med Mose om den etiopiska kvinnan, vilken han hade
äktat, och de förebrådde honom, att han hade aktat en etiopisk
kvinna; och de sade: "Månne väl Mose är den ende, med vilken
Herren talar? Månne han icke talar med oss även?" Mycket
sant. Men deras uppträdande vittnar om en uppblåst och
högmodig ande, som behärskas av egenkärlek, avund och
ärelystnad — "månne han icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
