Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Under åskmolnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själv har ännu aldrig sett Gud. Sedan en
beryktad fiolist hade hört John Bull, gick han hem
och brände upp sin fiol.
I sorgens skola lära vi framför allt sanningen;
sanningen om oss själva, sanningen i Gud.
Förtroende är gott, om vi annars motsvara det, men
hålla vi provet? Förtroende är vad vi anses för
att vara, karaktär är vad vi äro? Tiden är så
allvarlig, att var och en reduceras till sitt
verkliga värde. Slagget förbrännes i prövningens
eld, men den rena kristendomen har en ren klang.
Har någon lagt sin mun i stoft, är han fåordig;
men vad han säger är </i>sant,</i> och hans person
uppbär något som är verkligt.
Från öknen kommer den ropandes röst. Då är
det ej mera: »Jag, jag» utan: »Han, Han».
Endast förkrossade själar kunna vara trumpeter utan
självljud.
Elden ur åskmolnet är en bild av genomgående
hjärterannsakning och allvarlig tuktan. Dagarna
före Herrens ankomst äro framför andra en
tuktans tid. Den återkommande Herren och
brudgummen står vid den ljumma församlingens dörr
och klappar. Och han möter oss på ett område,
där vi känna hans tuktan. Ofta gäller det nu
att frigöra den kristne från världen och friköpa
honom ifrån människor. Församlingen rör sig
ännu »under solen» (se Predikareboken!) och
måste genomgå den mörka tåredal, som heter
»alltings fåfänglighet», innan Jesus, själens
brudgum, vinner hela hjärtat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
