Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bönens välsignelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
VÄGEN TILL KRISTtJS.
älskar eder.» »Jag har utkorat eder, . . . på det
att hvad helst I bedjen Fadern i mitt namn, det
skall han gifva eder.»1 Men att bedja i Jesu
namn innebär någonting mer än att blott uttala
detta namn vid bönens början och slut. Det
är att bedja i samma sinne och anda, som Jesus
hade, medan vi på samma gång tro hans löften,
förlita oss på hans nåd och värka hans värk.
Gud fordrar icke af någon, att han skall
blifva en eremit eller en munk och helt afskilja
sig från världens umgänge för att kunna ägna
sig åt andaktsöfningar. Vårt lif måste likna Kristi
lif — vi måste ej allenast bedja i ensamhet, utan
äfven umgås med folket. Den, som icke gör
annat än beder, skall snart tröttna vid att bedja,
eller hans bön skall blifva blott en tom form.
När en människa skiljer sig från det sällskapliga
lifvet och aflägsnar sig från den krets, där hon
har kristliga plikter att uppfylla och kors att
bära; när hon upphör att nitiskt värka för
Mästaren, som gjort så mycket för henne, så skall
hon mista bönens väsentlighet och ej längre känna
någon maning till andakt. Hennes böner skola
blifva personliga och själfviska. Hon kan då icke
1 Joh. 16: 26, 27; 15: 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
