Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Konungen och hans skatt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
utom jag. Om l blifven sjuka, om er moder skulle
lida nöd, så gån dit, tagen er så mycket ni behöfven;
konungen är rik nog; han skall ej en gång märka att
något lättas för honom.
»Huru?» utropade den yngre sonen Petisi,
och hoppade upp. »Du har en dold ingång till
skattkammaren? hvar? jag ber dig, säg oss hvar?»
»Jag har aldrig begagnat ingången», sade fadern,
»och äfven I skolen endast i den yttersta nöd, om I
ej hafven något annat räddningsmedel, om...»
»Men hvar? käre fader, hvar?» afbröt honom Petisi
»På sydsidan af skattkammarhuset är - räknadt nedifrån
- i tredje raden af bilderna, ungefär i midten af hela
raden, framställdt huru konun-o-en offrande knäböjer
framför den store Osiri. Bakom Osiris thron står
Ö
tJ
Isi, och bakom denna, hennes syster Nebtlri. Stenen,
på hvilken dessa bilder äro målade, vänder sig på en
axel. Trycker man hårdt på Nebtlris bild, så gifver
stenen efter och en öppning uppkommer i inuren,
genom hvilken man beqvämt kan komma in. Vill man
åter stänga ingången, så trycker man kraftigt på den
knäböjande konungens bild och stenen fogar sig ånyo
in, så att ingen - hvarken utifrån eller inifrån -
kan upptäcka det. - Men ni måste lofva mig, - gifven
mig edra händer...»
Den gamle nedsjönk ånyo. Talandet och uppenbarandet
af hans hemlighet, isynnerhet tanken på de möjliga
följderna, hade upprört honom så häftigt, att
han ej kunde fortfara. Han syntes mycket svag,
hvarföre sönerna tillkallade sin moder. Men, oaktadt
alla bemödanden, var det ej möjligt att åter väcka
honom. Han förblef i ett tillstånd af slummer, men
stammade efter någon tid: »Lofven mig... Nebtlri»,
derefter insomnade han, för att aldrig mera vakna.
Ännu samma dag ilade Petisi till södra sidan af
skattkammarhuset, uppsökte den betydelsefulla
bilden och stod länge, länge grubblande framför
densamma. Upprörd, drömmande, återvände han hem och
sedan dess förgick ingen dag, som han ej vandrade
dit, för att alltid och ständigt på nytt uppsöka
det ställe, som skulle för honom öppna ingången till
konungens omätliga skatter.
Endast med den största ansträngning kunde han tygla
sina begär, tills högtidligheterna vid faderns
begrafning voro förbi. Men knappt hade man fört
den aflidne i dess eviga boning, förr än Petisi med
gnistrande blickar trädde fram till sin äldre broder
och frågade:
»Ptahmai, skola vi icke i natt gå till konungens
skattkammare?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
