Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. List mot list
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
stammande svarade att han ej visste hvar brodern vore,
då öfverfölls modern af en namnlös ångest.
»Barn,» ropade hon, vridande händerna, »hvad har
händt? har någon olycka träffat din broder? hvarför är
du så orolig? Du springer hela morgonen hit och dit;
du ser förstörd ut: du går mig ur vägen; du kan ej
se mig i ansigtet! Hvar är Petitsi?»
Men Ptahmai sprang ifrån sin moder och sökte, med
snabba steg genomströivande fälten, derute det lugn
som han hemma ingenstädes kunde mina. Modern ilade
till slägtingar, vänner, bekanta och frågade efter
sin son; - han hade tillbragt natten i gladt sällskap
med sin broder, - vidare visste ingen det ringaste.
Mot aftonen kom Ptalmiai ånyo hem. Då fattade honom
den tröstlösa modern vid handen och förde honom till
sin lilla sofkammare. Här stod en af trä skuren,
brokigt målad figur i mumiegestalt, hvilken skulle
föreställa hennes man. Framför denne stod ett litet
rundt altare, på hvilket hon hvarje morgon, den
dyre hädangångne till heder, göt några droppar vin,
hvarunder hon sakta läste en from bön.
Framför detta altare måste nu Ptahinm knäböja
och modern uppfordrade honom att infor fadrens
bild bekänna hvad som blifvit af hans broder. Nu
kunde sonen ej längre motstå. Men huru försigtig
han än var i sin och broderns syndabekännelse, huru
varsamt han än valde sina ord - var det likväl mera än
modershjertat kunde bära. Med ett anskri af fasa sjönk
hon vanmägtig ned bredvid altaret. Hon hade gjort sig
beredd på en stor olycka, hon hade tänkt på sin yngsta
sons död, hon väntade det rysligaste; men det - hennes
barn tjufvar, Ptahmai afskä-rande sin broders hufvud,
Petisi hängande på muren, - det var för mycket!
Då den olyckliga enkan åter kom till sans, syntes hon
lugn; hon kunde ej utgjuta några tårar, dertill var
hennes smärta för djup. »I morgon bittida,» sade hon,
»går jag till konungen och hemtar mitt barn.»
Ptahmai ville, till hvarje pris, bringa henne från
denna föresats. Han föreställde henne skammen
af att vara mor åt en tjuf; han sade henne det
straff som väntade honom, såsom medbrottsling;
han förklarade att hon alls intet hade att vinna,
men blott kunde förlora; - allt förgäfves! På alla
hans föreställningar svarade hon endast samma ord:
»jag vill hafva mitt barn.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
