Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. List mot list
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
»Nå väl,» ropade JPtahmai, »jag skall försöka
skaffa dig det, skulle det än kosta rai^ lif och
heder!»
Det var redan sent på aftonen; de nyfikna hade
längesedan aflägsnat sig. Det talrika vaktmanskapet
vid skattkammaren hade återvändt till sin kasern och
endast tvenne tungt väpnade krigare stodo qvar bredvid
liket, på det detta ej skulle blifva bortstulet
under natten.
Då kom en ung man förbi, drifvande framför sig en
med två vinsäckar lastad åsna. Det var Ptahmai.
Fat af samma slag som våra, hade Egyptierna icke. De
förvarade vinet i källare uti stora lerkärl, som
ofvantill öfverbundos med en blåsa. Då det skulle
transporteras, fylldes det i säcklika läderkärl.
Då Ptamai hade kommit tätt invid posterna, löste han
oförmärkt snöret omkring den ena säcken och skrek
derefter högt: »O IsiochOsiri! mitt vin rinner bort
för mig! Hastigt sprungo de båda krigsmännen fram
höllo sina hjelmar under och läto vinet smaka sig
förträffligt. Men Ptahmai grälade och ville jaga
bort dem.
»Du är en besynnerlig menniska,» sade den ene. »Är
det då ej bättre, att vinet rinner ned i våra strupar,
än i sanden? För dig blir det ju detsamma.»
»Ja,» svarade åsnedrifvaren, »det är sannt. Men
hjelpen mig nu fort att packa af åsnan, så att jag
kan rädda hvad som ännu kan räddas; sedan vill jag
gerna gifva er ännu en klunk.»
Då vinsäcken ånyo var tillburiden, fortfor Ptahmai:
det var då åtminstone rätt väl att det just var
mitt sämsta vin. Nu skall jag gifva er att smaka
litet af en annan sort.» Och han lät dem smaka ur
den andra lädersäcken. »Ah,» ropade båda; »det löper
som glödande eld genom ådrorna! käre vän, ännu ett
par droppar!»
»Ni blifva då aldrig nöjda!» skrattade denna. »Men kom
hit! hvem vet om ni någonsin fån smaka något sådant.»
Och han fyllde åt hvardera hjelmen till hälften med
det starka, rusande vinet; derefter önskade han dem
en god vakt och dref sin åsna vidare.
»Vinet är ändå en skön sak,» menade den ene krigaren,
sedan han tömt sin hjelm.
»Ja,» sade den andre, »det är en kostlig uppfinning
af den store Osiri. Men jag är så sömnig, att jag
knappt kan hålla mig vaken längre.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
