Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Expeditionens fortgång och slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
I början af Mars 1799 står den franska hären framför
fästningen Jaffa. En underhandlare sändes in till
staden med uppfordran till kommendanten att genast
uppgifva densamma, I stället för svar, låter denne
afslå sändebudets hufvud och bereder sig till försvar.
Jaffa var en starkt befästad stad och ej så lätt
att taga. Höga murar, fasta torn, en utvald här och
tolfhundra af de skickligaste kano-nierer med ett
fruktansvärd! artilleri, försvarade den. Efter tre
dagar hafva de franska kanonerna här och der grusat
murarne och sedan fältherren uppeldat sina soldater,
erinrat dem om alla deras utförda hjeltedater och
flera gånger jemfört dem med de gamle Romarne och
den store Alexanders oemotståndliga skaror, stormas
staden.
Vi vilja ej skildra de skräckscener som nu öfverallt
i staden mötte ögat. Men ett måste vi dock nämna, -
det får ej förtigas, ty det utgör ett betecknande drag
hos den man som af sina smickrare erhöll tillnamnet
den store; det visar oss huru kriget gör menniskorna
lika de vilda djuren,
- det visar oss den bloddränkta mark ur hvilken
fältherrens lager upp-spirar.
Tvenne dagar och tvenne nätter hade det
fruktansvärdaste blodbad fortfarit; döden hade gjort
en rik skörd; alla gator voro betäckta af lik,
- det var för mycket gräsligt till och med för
en Bonaparte. Han befaller, att man skall
kasta de döda i hafvet och utskickar två af
sina adjutanter med befallning att man nu
skulle hejda soldaternas raseri. Hittills hade man
ej gifvit pardon; nu skulle man skänka dem lifvet
som ville gifva sig, och taga dem till fånga.
Adjutanterna, som ännu kände en mensklig rörelse i
sina hjertan, ila dit och göra, understödda af andra
officerare, allt möjligt att lugna de blodtörstiga
soldaterna, och det lyckas dem att rädda lifvet
på mången olycklig, som redan kände bajonetten på
sitt bröst.
Fyra tusen Albaneser eller Arnauter (innevånare
i den turkiska provinsen Albanien eller Arnaut
vid Adriatiska hafvet), som utgjorde en del af
besättningen, hade dragit sig tillbaka uti ett
stort Karavanserai för att der försvara sig. Mari
hade redan kört fram kanoner för att krossa murarne
och fransmännen stodo färdiga att fortsätta sitt
blodsarbete, - då syntes Eeauharnais och Croisier,
de båda adjutanterna och medförde pardon. Arnauterna
nedlade vapnen och gåfvo sig fångna; Beauhamais och
Croisier trodde sig hafva förtjent öfvergeneralens
tacksamhet. Men denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
