Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
eller absoluta lifsformer, d. v. s. lif eller sjelfmedvetande
bestämdt på ett visst sätt, och hos det hela äro de
absoluta fullkomligheter eller oändligheter, emedan det bela —
eller Gud — icke kan vara hvad det är utan att äfven vara
dessa såsom sina former eller bestämningar.
Prof. N. fordrar, att negativitet, inskränkning och
relativitet skola »vidlåda» Guds bestämningar. Men huru
kunde han då vara det harmoniska och saliga lifvet,
såsom förnuftet fordrar? Menniskoanden har ett behof att
häfva sina inskränkningar eller att vinna befrielse från
sin relativitet och att derigenom utveckla sig till högre
och högre fullkomlighet efter Gud såsom högsta mått. Huru
kunde han vara det högsta bestämmande måttet för alla
ändüga väsendens fullkomlighet, om ban sjelf i sina
bestämningar vore ofullkomlig eller »behäftad med
inskränkning och relativitet?» Skulle icke i sådant fall äfven Gud
sjelf finna sig uppfordrad att efter ett högre såsom mått
söka häfva inskränkningarna såsom varande ett ondt eller
att vinna befrielse från sina bestämningars relativitet, för
att derigenom komma till sitt väsendes och sina
bestämningars fullständiga harmoni? Eller, om Guds
bestämningar hade inskränkning och relativitet, huru skulle ban då
kunna hafva dem till »subjekter och likasom centra för
sin uppfattning af sig sjelf»1) och dermed af allt, som
egentligen är, utan att detta upphäfde hans oändlighet?
Måste icke samma absoluta karakter, som tillkommer Gud
sjelf, äfven tillkomma de väsenden, som äro subjekter och
centra för Guds eget lif? Eller kan man kanske till denna
rang slutligen äfven upphöja verldskropparna ?
Prof. N. säger: »Skall nemligen den antagna
mångfalden af oändliga väsenden utgöra Guds bestämningar,
och kan skilnaden mellan dessa väsenden icke fasthållas
för tanken, så är det klart, att skilnaden mellan Guds
bestämningar icke heller kan fasthållas, utan försvinner.
Gud blir då en enhet utan all mångfald af bestämningar,
d. v. s. en tom, abstrakt enhet»2).
]) Skrifter af Boström, del. 2, sid. 265.
2) Sid. 26.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
