Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
här icke på sin rätta plats. Det förnuftiga, såsom Gud
och hans bestämningar, har absolut eller rationel
oändlighet. Den relativa eller empiriska oändligheten kan
endast tillkomma det sinliga och dess former. Uttrycket
blifver egentligt om det ändras till: relativa eller ändliga.
Relativitet och ändlighet äro nemligen identiska begrepp,
på samma sätt som absolutbet och (rationel) oändlighet
äro det. Emellertid är konklusionen falsk. Det
absolutas bestämningar äro absoluta, på samma sätt som det
relativas bestämningar alltid äro relativa (ändliga).
För att stärka kraften af sin bevisning tillägger
prof. N. »Andlighet betyder nemligen, enligt
ordalydelsen, det, som har en ända». Men detta gäller icke om
allt, som är ändligt. Det finnes ändligheter, t. ex. en
menniskoande, som icke ha »ända», hvilket endast gäller
om det kropsliga. Att endast det kropsliga har »ända» och
icke anden kan afgöras genom en nära till hands liggande
undersökning. Anden är icke i något rum och har derför
icke heller någon yttersida, genom hvilken han kunde
hafva någon gräns mot kroppar i rummet. Betyder »ända»
äter icke gräns i rummet, utan ändalykt, upphörande eller
slut i tiden, så har anden icke heller i denna mening
någon »ända» och likväl är han ändlig. Anden är öfver
hufvud icke i någon tid, och kan derför icke heller i
någon tid upphöra, ehuru tiden är i anden såsom form för
hans succederande perceptioner, hvaraf följer, att, då anden
har nått slutet af sin utveckling och hans perceptioner
icke mer succedera, tiden finnes för honom endast såsom
tanke. Det ändligas begrepp måste, på samma sätt som
det oändligas, underkastas en grundligare analys. Prof. N.
åberopar sig här på ordalydelse och språkbruk. Men det
är ju ett vanligt förhållande, att det är ett lägre och
sin-ligt, som ger anledning till ett ords uppkomst och som
ock ger det dess första betydelse i tiden, men att det
sedan, vid folkens stigande bildning, öfvergår att
beteckna någonting vida högre och mer omfattande samt
att det nu äfven kan erhålla en helt och hållet annan
betydelse, än det hade vid sin upprinnelse. Ordet ande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
