Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Förnimmandets fullkomlighet har nemligen till följd ful
1-komlighet äfven hos det förnumna, såvida det ses endast
såsom bestämning hos den förnimmande. Det är endast
det ofullkomligt förnumna, som är osjelfständigt och
ofullkomligt eller ändligt och relativt. Kunde menniskoanden
förnimma uied absolut fullkomlighet, så blefve ock lians
verld absolut fullkomlig i och för honom och de väsenden,
hon innehåller, absoluta väsenden, hvilka väl vore högre
och lägre i den meningen, att de vore momenter af ett
system, men utan att detta dock gjorde väsendena sjelfva
i och för hans förnimmande till annat än sjelfständiga och
fullkomliga eller absoluta väsenden. Intet väsen, som
förnimmes med absolut klarhet, kan såsom sådant vara
relativt och inskränkt. Relativitet och inskränkning följa af
förnimmandets ofullkomlighet, äfvensom af icke-bruket eller
missbruket af friheten, ehuru friheten sjelf är ett fenomen,
som har sin yttersta förutsättning i förnimmandets
ofullkomlighet. Menniskan sjelf och hennes verld ha
relativitet genom ofullkomligheten i hennes förnimmande. Tingen
äro i sig sjelfva andliga och eviga och endast i förhållande
till oss och genom oss äro de materiela och växlande.
Menniskan sätter sin verld i rörelse och förändring genom
vanmagten i sitt förnimmande. Men häraf följer, att ett
väsen, som har absolut fullkomligt förnimmande, äfven är
bestämdt af absolut fullkomliga väsenden, hvilka väl äro
högre och lägre, när de jemföras med hvarandra, emedan
de äro momenter af ett system, men utan att detta dock
innebär någon ändlighet och relativitet hos väsendena
sjelfva, när de ses såsom momenter af det oändliga
förnimmandet. Det lif, som innehålles hos väsendena, äfven
de lägsta, när de ses i Gud eller såsom hans
bestämningar, är Guds eget oändliga lif och derför måste de sägas
vara absoluta väsenden. Men ändrar man synpunkt och
betraktar man väsendena såsom förnimmande för sig sjelfva
i sin åtskilnad från Gud, så äro de visserligen, i och
genom sitt förhållande till andra väsenden, ändliga, relativa
och inskränkta. Men de kallas då icke väsenden i Gud
eller absoluta väsenden utan relativa väsenden, som ha
tillvaro för sig sjelfva i sin åtskilnad från Gud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
