Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Boitrömska filosofiens förhållande till den Kantiska. 2fi
tiska förnuftet endast är regulativt, — ehuru äfven här endast såsom
en form, hvilket är en följd af den ståndpunkt, som Kant intager i
teoretiskt afseende. Boström deremot är inom alla delar af
vetenskapen strängt vetenskaplig rationalist, emedan filosofien enligt
honom icke kan handla om några andra än förnuftiga väsenden och
deras bestämningar.
Kants ståndpunkt är sensualistisk, emedan det organ, med
hvilket vi enligt honom fatta det objektivt varande eller det, som i reel
bemärkelse har bestämningar, är sinnet, under det att förståndet
endast är subjektivt eller endast innehåller former, som i sig sjelfva
äro tomma, och som blott med afseende pà sinnet och dess innehåll
kunna ega objektiv betydelse och giltighet. J)et varande i motsats
mot egenskaper och former blir sålunda här det enskilda,
individuella, tillfälliga och växlande. Kant intager sålunda inom idealismen
en ståndpunkt, som inom realismen motsvarar den, på hvilken de
enskilda och tillfälliga tingen i rum och tid fattas såsom det väsentligt
varande, under det att begreppen endast blifva subjektiva och
acciden-tella former, soin hafva afseende pa dessa. Det objektivt och väsentligt
varande blir nemligen hos Kant det enskilda subjektet med dess
individuella och växlande förnimmelser, sensationer, åskådningar, varseblifuingar.
Enligt Boström deremot är allt enskildt och tillfälligt, äfven om
detta är menniskoanden i lians faktiskt gifna förnimmelser, icke
något ursprungligt varande, utan endast ett fenomen, som hänvisar på
ett underliggande väsen lika väl, som de enskilda och växlande tingen
i tid och rum. Den senterande anden måste nemligen vara något i
sig sjelf, i begreppet före och oberoende af de tillfälliga och växlande
förnimmelser, i hvilka han faktiskt framträder, och följaktligen en
på visst sätt bestämd form af lif eller sjelfmedvetande, emedan detta
är det enda ursprungligt och sjelfständigt varande. Och äfven
andens växlande och tillfälliga förnimmelser, som äro ofullkomliga,
förutsätta ett ursprungligt och sjelfständigt varande, som ofullkomligt
förnimmes eller som förnimmes under form af känslor, åskådningar,
varseblifningar o. s. v. Hvad förnimmer den ändlige auden
ofullkomligt? Tydligen det fullkomliga eller det ursprungligt och
sjelfständigt varande. Det ofullkomliga kan icke finnas annat än under
förutsättning af ett fullkomligt, hvars negation eller inskränkning det
är. Eller: de ofullkomliga förnimmelserna förutsätta till form och
innehåll fullkomliga förnimmelser, i förhållande till eller i jemförelse
med hvilka de förra framstå såsom ofullkomliga. Ingen förnimmelse
är såsom blott sådan eller i och för sig sjelf ofullkomlig. En
förnimmelse framstår såsom ofullkomlig endast då, när hon tänkes i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
