Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Boitrömska filosofiens förhållande till den Kantiska.
2fi
har uppvisat hennes osjelfständighet eller relativitet. Deremot visas
sjelfmedvetandet vara ett absolut, emedan det icke säger hvad
något är endast i förhållande till ett annat varande, utan hvad något
är i sig sjelft, oberoende af alla relationer eller förhållanden.
Man hade förut förestält sig sjelfmedvetandet vara fästadt vid
ett substrat, af hvilket det uppbars och hos hvilket det vore
egenskap eller qvalitet; Boström deremot visar, att sjelfmedvetandet
är sitt eget substrat eller uppbär sig sjelft och dermed äfven
allt annat, som är dess egenskap eller bestämdhet. Rigtigheten af
denna sats visar Boström dels negativt, nemligen l:o) deraf, att
ingen har kunnat säga livad detta substrat skulle vara i sig sjelft
utan afseende på sjelfmedvetandet, d. v. s. det har endast varit en
dunkel föreställning eller fiktion, som för förståndet upplöser sig i
motsägelse, samt 2:o) af omöjligheten att upvisa ett sådant
substrat, emedan allt, som vi med ord kunna beteckna, utom
sjelfmedvetandet, endast uttrycker relativiteter, och dels äfven positivt deraf,
att sjelfmedvetandet sjelft har de karakterer, som måste tilläggas
substansen eller ensamt uppfyller de fordringar, soin förståndet
uppställer på substantiel verklighet.
Då denna sats, att sjelfmedvetandet är substans eller icke är
fästadt vid något underlag eller, såsom man äfven har uttryckt det,
vid någon kloss, är af principiel vigt och betydelse, så tillägga vi
ännn en argumentation, genom hvilken Boström har ådagalagt
dess rigtighet. Sjelfmedvetandet och det, som antages vara
substans, detta må nu vara materien, som af materialisterna antages
vara det substrat, hos hvilket lifvet är accidens, eller en
immate-riel substans, hvilken antages af spiritualisterna, stå tydligen i
förhållande till hvarandra. Att de stå i ett visst förhållande till
hvarandra är hvad man uttrycker dermed, att det ena säges vara
substans och det andra af substansen beroende eller accidens. Men
såsom stående i förhållande till hvarandra måste de hafva något
med hvarandra gemensamt eller ett fundaiiientuin relationis. Detta
måste antingen vara ett af de båda eller ock ett annat. Antages
först ett tredje vara det gemensamma mellan substansen och
sjelfmedvetandet, så måste af samma skäl äfven detta hafva något med
de tvänne andra gemensamt, som då blir relationsgrund, under det
att de trenne föregående blifva meinbra relata. Men äfven det
fjerde måste hafva något med de föregående gemensamt, som då
blir ett femte, hvilket blir relationsgrund, under det att alla de
föregående blifva membra relata o. s. v. i oändlighet. Man finner
sålunda här, att det, som antages vara relationsgrund, sjelft i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
