Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
Och antoge inan det oaktadt en sådan öfvergång vara möjlig, så
vore detta ett förnekande af själslifvets kontinuitet. Genom
poten-tialiteten i förnimmandet förklaras äfven menniskans praktiska
tendenser och anlag, äfvensom deras individualitet,’ ty de äro ingenting
annat än krafter och förändringar, soin bestämmas af den oändliga
rikedomen af själens potentiela förnimmelser.
Då själen, såsom vi ha sett, är förmåga och då en förmåga kan
framträda under högre och lägre grader, så blir härigenom äfven
förklarligt, huru sinligheten kan vara relativt osjelfständig och ofri,
under det att förståndet är sjelfständigt och fritt. Förmågan är på
lägre grad oegentlig och uppenbarar icke här, hvad hon är till sitt
väsen eller till sitt begrepp, under det att hon först på ett senare
utvecklingsstadium framträder i sin egentlighet och renhet. Och då
förmågan är substansen sjelf, bestämd på ett visst sätt, och icke
endast, såsom enligt Kant, en form, så har hon ock den magt öfver
sina egna bestämningar, att hon kan sammanbinda och ordna dem
till ett lagbundet helt eller till en verld. Denna verld kan ock ega
en för alla gifven verklighet och realitet, emedan hon utgöres af
förnimmelser, soin ega substantielt innehåll. Förnimmelserna
innehålla lif eller äro lifsformer och lifvet är det substantiella. Enligt
Kant falla de verkliga tingen eller de verkliga väsendena utom våra
fenomenella förnimmelser, som derigenom blifva blottade på
substantielt innehåll och strängt taget blifva overkliga och oförklarliga,
under det att vi här äro befriade både från den subjektiva idealismens
förvillelser, som för menniskans förnimmelser och för hennes verld
förneka all substantialitet, och äfven från dualismen, som förlägger
en substantialitet jemväl utanför verlden.
Men oaktadt våra förnimmelser innehålla det substantiella, lifvet
eller de lefvande eller sjelfmedvetande väsendena, som vi här ofvan
hafva visat vara verkliga substanser, eller de både till form och
innehåll fullkomliga förnimmelser eller ideer, hvilkas subjekt är den
absoluta substansen eller det oändliga sjelfmedvetandet och hvilka
utgöra det ursprungliga föremålet för alla ändliga substansers eller
sjelfmedvetandens förnimmelser, så förnimmes dock icke detta
innehåll af oss så, som det i sig sjelft är, utan under en annan och
motsatt form, d. ä. såsom kroppsligt, liflöst och sinligt. Detta är
det för oss varande eller fenomenet, hvilket, såsom äfven Kant har
visat, icke kan fattas såsom ett i och för sig verkligt eller absolut,
utan att vi derigenom inveckla oss i olösliga svårigheter och
motsägelser. Äfven rummet och tiden och de begreppsformer, som på
denna ståndpunkt äro gifna, äro ändliga och fenomenella former,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
