Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Boitrömska filosofiens förhållande till den Kantiska. 2fi
som endast kunna hafva afseende på den sinliga verlden, och som,
häri öfverensstämma vi med Kant, icke kunna öfverflyttas på det i
och för sig varande eller väsendet, utan att detta försinligas och
förfalskas. Det högsta, hvartill vi här komma, är till det sinliga
verldsbegreppet, d. v. s. det allmänna, konstanta och nödvändiga i
den sinliga verlden med bortseende från det enskilda, individuella
och växlande, som utgör dessa formers innehåll och som fattas med
sinnena och föreställningen. Men dessa former hafva alla endast en
hypotetisk nödvändighet, d. v. s. de förutsätta den sinliga verlden
och ega endast med afseende på henne giltighet och betydelse,
såsom äfven Kant lärde. Det osinliga är följaktligen på denna
ståndpunkt transcendent, d. v. s. det förnimmes icke och är icke för det
sinliga sjelfmedvetandet eller för den sinlige anden. Det måste derför,
såsom äfven Kant lärde, vara först inom ett annat område, som det
osinliga blir för oss tillgängligt. Men Kant antog, att detta endast
var inom det praktiska. Häri ligger blott den sanningen förborgad,
att det är inom det praktiska, som det osinliga först framträder och
yttrar sig för menniskan och att det endast är under förutsättning
af ett förnuftigt praktiskt lif tillika, som vi föras till verklig
kännedom af det osinliga. Deremot skola vi ådagalägga, att, redan om
inan utgår från vissa läror och ansatser, som finnas hos Kant, men
hos honom äro outvecklade, och ställa dem i sammanhang med
de här ofvan efter Boström framstälda principerna, det osinliga låter
uppvisa sig såsom ett innehåll hos menniskan äfven i teoretiskt
afseende och att det äfven såsom sådant kan blifva föremål för
vetande och vetenskap.
Till de reformatoriska dragen i den kantiska filosofien hör äfven
den bestämda distinktionen mellan sinligheten och förnuftet,
såsom utgörande tvänne till sjelfva arten skilda principer hos
menniskan. Denna skilnad eller motsats faller väl enligt Kant
förnämligast inom det praktiska området af menniskans lif och verksamhet,
men dock visar sig äfven i teoretiskt afseende en bestämd åtskilnad
dem emellan. Under det att sinligheten är förmåga af det i rum
och tid varande eller fenomenet, så är förnuftet deremot en förmåga
af det obetingade och sjelfständiga eller af ideer, d. v. s. af tankar,
som icke motsvaras af några föremål i sinneverlden och således af
det osinliga eller väsendet. Men oaktadt dessa ideer med
nödvändighet innebo hos förnuftet i inskränkt mening och konstituera dess
skilnad från sinligheten och det empiriska förståndet, så äro de dock
enligt Kant endast former, för hvilka ett motsvarigt innehåll icke
finnes hos menniskan, åtminstone icke i teoretiskt afseende. Derför
H. Edfeldt. Doströmska filosofiens f Erhållande till ilen Kantiska. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
