Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska. 59
för alla ändliga sjelfmedvetandens förnimmelser, ehuru de såsom
ändliga förnimma det på ändligt och ofullkomligt sätt, hvart och ett efter
sitt mått, och derför hafva sina egna fenomenella verldar, som
utgöra en relativ motsats mot den ursprungliga och sanna eller
guddom-lighetens. Häraf följer, att alla ändliga väsenden och således äfven
menniskan ha sanning i sitt förnimmande såvida eller i de
afseenden, i hvilka de förnimma såsom Gud, men att i alla de afseenden
deremot, i hvilka de icke förnimma såsom Gud, deras förnimmande
är osant och detta i desto högre grad ju mer deras förnimmelser
skilja sig från guddomlighetens. Vidare följer, att filosofiens uppgift
ytterst måste blifva (att fatta alltings ursprungliga väsenden, de
väsenden, som innehållas i Guds sjelfmedvetande, och som, när de från
denna synpunkt betraktas, utgöra hans ideer. Då nu äfven
menniskan, såsom vi hafva sett, har ett ursprungligt väsen eller en idé
och då detta väsen, såsom vi jemväl hafva sett, ingår i hennes
utveckling, så måste det ock kunna utvecklas till den grad af
aktualitet för hennes medvetande, att det kan göras till föremål för en
särskild vetenskap, den rationella antropologien, som följaktligen är
möjlig, hvilket vi hade att ådagalägga.
I det rena förnuftets paralogismer har Kant företagit sig att
vederlägga de bevis, genom hvilka man har sökt ådagalägga, att
själen till relationen är substans, till qvaliteten enkel, till qvantiteten
numeriskt identisk eller person samt till modaliteten med afseende på
sin existens viss. Men vi behöfva här icke vidare sysselsätta oss med
dessa Kants argumentationer, emedan de redan blifvit undanröjda
genom uppvisandet af det ohållbara i de förutsättningar eller
principer, på hvilka de alla ytterst hvila, äfvensom derigenom att vi
uppvisat den högre filosofiska åsigt, enligt hvilken en rationel
antropologi blifver möjlig. Endast en anmärkning, som Kant gör med
anledning af Mendelsohns bevis för själens odödlighet, upptaga vi här
till vederläggning. Denne tänkare hade i likhet med andra
grundat själens odödlighet derpå, att hon till sitt väsen är enkel, utan
delar, och derför icke kan sönderdelas, upplösas och förgås.
Häremot invänder Kant, att, om vi också tillägga själen en enkel
natur, så att hon icke har någon extensiv storhet, vi likväl icke kunna
frånkänna henne en intensiv storhet eller en viss grad af realitet i
anseende till det, som utgör hennes väsen. Denna intensiva storhet
kan genom oändliga mindre grader aftaga, så att själen slutligen
genom elanguescens förvandlas till ett intet, — på samma sätt som
allt slags medvetande har en grad, hvilken kan förminskas och
slutligen öfvergå till icke-varande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
