Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
61
kan endast intressera sig för sitt eget väsen och för det, som på
något sätt bestämmer hennes väsen, men icke för det, som för hennes
väsen är rent yttre och främmande. Menniskan och det, soin
föreställes vara hennes högsta goda, stå här i intet förhållande, minst
i något praktiskt förhållande, till hvarandra. Liksom man före
Kant i teoretiskt afseende väl hade uppvisat ett absolut vara, men
icke huru det af menniskan kunde förnimmas eller vetas eller blifva
föremål for kunskap, så hade man ock i praktiskt afseende väl
kommit till en verklighet, som till innehållet var det högsta goda, men
man hade icke visat, huru menniskan skulle kunna komma åt och
tillegna sig detsamma eller huru det kunde blifva ett praktiskt godt,
som af menniskan sjelf kunde med frihet förverkligas. Det är
tydligt, att etiken på denna ståndpunkt icke kunde blifva en praktisk,
utan endast en teoretisk vetenskap. Slutligen sökte man normen för
lifvet eller det högsta goda inom menniskan; men det blef äfven nu
omöjligt att komma till en tillfredsställande förklaring af de
praktiska hufvudproblemen. Härigenom sker en reaktion mot den förra
ståndpunkten eller den exklusivt realistiska uppfattningen af det
högsta goda. Man ville nu hos menniskan sjelf, i det egna
subjektet och dess innehåll, finna åtminstone ett minimum af gudalikhet
och absolut godt. Men till en början fann man hos menniskan
endast teoretiska bestämningar eller affekter, hvarför det goda blef en
art af affekter och det onda en annan. Etiken blef således nu en
affektlära, en lära, som bestämmer, huru menniskan kan vinna
befrielse från de onda affekterna och blifva delaktig eller bestämd af
de affekter, som äro det högsta goda. Men härigenom blef etiken
icke heller nu en praktisk utau endast en teoretisk vetenskap,
emedan man icke kunde uppvisa viljans frihet eller ett ändamål, som
kunde praktiskt bestämma henne. Jemväl om fore Kant en rationel
etik af vissa blef uppstäld, såsom af Spinoza, så blef dock dess
innehåll icke praktiskt utan teoretiskt,emedan det endast handlade
om ett sant vara för förståndet eller om det, som i teoretisk mening
är föränderligt, men icke om det goda för viljan eller om det, som
med frihet kan förverkligas. Eller ock reflekterade man mer på
subjektet och dess bestämningar och fann nu inom menniskan väl
ett innehåll, som var praktiskt eller som åtminstone kunde erhålla
en praktisk betydelse, men detta goda blef icke ett absolut eller
sedligt godt utan endast ett relativt och sinligt. Etiken blef nu väl en
praktisk vetenskap, men man kunde icke uppvisa dess artskilnad
hvarken från den sinliga lycksalighetsläran, enligt hvilken det högsta
goda är det största qvantuni af sinliga njutningar, eller från klokhets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
