Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
Om den Boitrömska filosofiens förhållande till den Kantiska. 2fi
hvad är nu detta subjekt eller denna renade mensklighet, som är
befriad frän allt objektivt och historiskt gifvet inom alla områden?
Det är naturligt och sinligt, ehuru icke subjektet i dess lägre
naturliga och djuriska bestämdhet, såsom subjektet, af Rousseau hade
blifvit uppfattadt och satt såsom måttet för allt, utan det är det
sinliga subjektet såsom förädladt, bildadt och kultiveradt, såsom
åsyftande det humana och menskliga i alla riktningar och i det
gränslösa förloppet af oändliga perfektibilitetsgrader fortgående till allt
högre och högre fonrer af humanitet eller mensklighet. Men
naturen är natur äfven såsom utvecklad och kultiverad. Det visar sig
vara omöjligt att få subjektet till annat än naturligt och sinligt,
såvida man icke uppvisar en absolut verklighet, ett i sig sjelft
förnuftigt och rätt, till hvilket det står i förhållande och af hvilket det
är bestämdt. Det är endast genom sitt förhållande till ett absolut
varande eller Gud, som det menskliga subjektet i sitt medvetande
och i sin vilja kan hafva ett högre innehåll än den naturliga
tillvarons. Men ett sådant högre innehåll hos subjektet var före Kant
icke uppvisadt. Häraf låter sig äfven förklara, att dygden, som är
subjektets tillhörighet, enligt upplysningsfilosoferna icke blir ett
tillräckligt godt för menniskan utan behöfver kompletteras genom —
»ytterligare belöningar.» Alla de bestämdheter och yttringar af högre
art, som man äfven före Kant genom inflytelserna af en högre bildning
icke hade kunnat undgå att tillägga subjektet, framstodo endast
såsom dogmatiska positioner eller qualitates occultae, som för en
stigande förståndsreflexion måste upplösa sig och försvinna.
Det är Kants odödliga förtjenst att gent emot alla slappa
tendenser samt all gröfre och finare evdemonism hafva uppvisat verklig
rationalism i praktiskt afseende. För detta ändamål har Kant tagit
en utgångspunkt i etiskt afseende, som alltid måste erkännas vara den
rätta, nemligen faktum af moralisk förbindelse eller pligtens
omedelbara faktum. Detta faktum, som är gifvet i menniskans inre och
andliga erfarenhet, har man att konstatera och skilja från annat,
som med det icke får förväxlas samt slutligen att förklara. Pligten
visar sig vara en handling, som i sig sjelf och för sin egen skull
utan afseende på allt annat är estimabel eller har värde. Såsom
sådan är pligten för det första icke en sådan handling, som vare sig
omedelbart eller medelbart grundar sig på böjelse. En sådan
handling får tydligen hela sitt värde för menniskan af den böjelse, på
grund af hvilken hon företages. Men böjelserna hafva alla sitt säte
i den sinliga begärförmågan och hänföra sig utan undantag till den
lust eller njutning, som ined dem åsyftas och för hvilken de blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
