Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska. 65
medel. Och dessutom äro böjelserna, äfven de s. k. goda böjelserna
såsom t. ex. patologisk kärlek, naturliga och ofria bestämdheter hos
menniskan, hvarför de icke kunna åläggas någon såsom pligt. Kant
går här ända derhän, att ban anser handlingen vara renast och
sublimast då, när hon företages i strid mot alla böjelser. Då nu
böjelserna och de handlingar, som på grund af dem företagas, visas vara
medel för den lust, som de medföra för det handlande subjektet, så
har Kant här brutit med den lägre praktiska empirismen eller den
sinliga lycksalighetsläran.
För det andra är pligten icke heller en handling, som har sitt
värde genom den afsigt eller effekt, som med handlingen skall ernås,
utan genom den maxim, efter hvilken hon beslutes. Samma effekter
och resultater kunna nemligen äfven åstadkommas genom osedliga
handlingar och orätta medel. Dessutom blifva äfven då viljan samt
hennes motiver och handlingaar endast medel. Man gör här ett,
derför att man vill ett annat, för hvilket viljan och hennes handlingar äro
förutsättning och vilkor. Genom denna sats har Kant skilt sig
äfven från den högre praktiska empirismen eller klokhetsläran, som
afser införandet af en sådan ordning i lifvet, att menniskan under
förståndets ledning kan komma till ett sammanhängande och varaktigt
sinligt godt, men hvars innehåll och motiv äfven här ytterst icke
blifver annat äu sinlig lust. Vare sig man nu mer öfvervägande
afser böjelserna eller det resultat, som framgår af handlandet, så visar
det sig, att alla de motiver, som här äro gifna för viljan, dels äro
osjelfständiga praktiska principer, emedan de för sin giltighet
förutsätta relationen till ett annat, och dels otillräckliga att bestämma
och leda det menskliga lifvet vare sig man afser ändamål eller
medel, samt slutligen tillfälliga, växlande och sinliga, emedan de alla
äro hemtade ur erfarenheten och hafva sitt subjekt i den sinliga
begärförmågan.
Den tredje sats, som Kant såsom följd af de föregående
uppställer är den, att pligt är en handlings nödvändighet på grund af
aktning för lag. Härmed är utsagdt, att ingenting annat får vara
motiv eller det, för hvars skull menniskan handlar, än objektivt
lagen och, subjektivt sedt, en ren känsla af aktning för lagen.
Aktningen kan hvarken vara en följd af böjelserna eller af de
verkningar, som ined en handling åsyftas, utan endast af den moraliska lag,
efter hvilken handlingen beslutes, hvarför aktningen också uteblifver,
så snart lagen upphör att bestämma viljan. Aktning för lag kan
derför vara det subjektiva kriteriet på en handling af pligt och det
enda moraliska intresse, som är förenadt med en sådan handling.
fi. Edfeldt. JJostrümska filosofiens förhållande till den Kantiska. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
