Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
69
för hvilket hvarje förnuftigt väsen är subjekt, eller till ett
ändamålens eller moraliskt rike, hvars öfverhufvud är Gud och hvars
medlemmar äro de ändligt förnuftiga väsendena. Ett moraliskt rike är
nemligen förnuftiga väsendens systematiska förbindelse derigenom,
att de bestämmas af gemensamma praktiska lagar och ändamål.
Häraf följer nu, att menniskan har att handla så, att hon genom alla
sina maximer är en allmänt lagstiftande vilja eller en lagstiftande
ledamot i ett ändamålens rike, d. v. s. i ett rike, som i sig upptager
alla samstämmiga ändamål och ingenting, som är blott medel. Ilon
deltager nu i lagstiftningen i detta rike och fastställer lagar, som
gälla för alla dess medlemmar. Härmed är gifvet det tredje
speciella sätt, hvarpå Kant uttrycker det kategoriska imperativets formel.
Denna expression för det kategoriska imperativet motsvarar den tredje
satsen om pligten, emedan lagen, som är viljans bestämningsgrund,
här har blifvit närmare bestämd såsom stående i systematisk
förbindelse med alla lågar eller sedliga maximer.
Vi hafva nu sett, att pligtens närmaste förklaringsgrund är den
moraliska lagen eller det kategoriska imperativet, uttryckt i
praktiska grundsatser. Hvarje fordran eller befallning, hon må vara
vil-korlig eller ovilkorlig, förutsätter nemligen en praktisk grundsats,
och ovilkorliga praktiska grundsatser förutsätta en ovilkorligt
bjudande lag, hvars befallning, som icke kan vara mer än en enda, i
hvar och en af de speciella grundsatserna är på olika sätt uttryckt.
Men Kant går från lägre grunder till högre och finner att lagen sjelf
förutsätter en förklaringsgrund. En lag kan icke vara för sig sjelf,
emedan lagen är en bestämning och förutsätter derför ett subjekt,
hvars bestämning han är. Eller, en praktisk lag är princip och norm
för handlingar och förutsätter derför ett handlande väsen, som af
lagen bestämmes eller bör bestämmas. Den moraliska lagens grund
är det sedligt verksamma väsendet sjelft, det praktiska förnuftet
eller den utan inskränkning samt i och genom sig sjelf goda viljan,
som följaktligen ock är pligtens och hela moralitetens grund. Då nu
lagen icke är någonting för den goda viljan yttre och främmande
eller icke beror af beskaffenheten hos de föremål, soin viljas, — ty detta
är viljans heteronomi, — utan är ett med hennes eget förnuftiga väsen,
så har viljan bestämningen avtonomi, som följaktligen på samma sätt
som den i sig sjelf goda viljan är sedelagens och moralitetens grund.
Med avtonomi förstås nemligen viljans egenskap att vara sin egen
lag, så att grunderna för viljans val tillika såsom allmänna lagar äro
innefattade i hennes eget viljande. Så snart viljan deremot söker
etter grunder för sina val i något föremål, som hon vill, och i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
