Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
förhållande till hennes begärförniåga, så finner hon ingenting annat
än heteronomi, som är den källa, hvarifrån alla falska principer för
moraliteten härflyta. Men är viljan sin egen lag och lagstiftning, så
är hon ock fri, kausalitet genom sig sjelf, eller förmåga att utan
hvarje inflytelse af främmande orsaker vara verksam, i motsats mot
naturnödvändighet, som är kausalitet genom annat, genom yttre och
främmande orsaker. Friheten är väl närmast ett negativt begrepp
såsom innebärande oberoende af hvarje främmande inverkan, men har
äfven en positiv betydelse såsom innebärande en verklig
sjelfbestäm-ning efter förnuftiga lagar. Och då friheten i denna mening tillhör
sjelfva det praktiska förnuftet eller den utan inskränkning goda
viljan och, såsom utgörande en öfversinlig kausalitet, konstituerar
hennes upphöjdhet öfver sinneverlden och hennes lagar, som äro
naturnödvändigheten underkastade, så kan sedelagen och hans följd,
pligten, slutligen äfven sägas hafva sin grund i sjelfva friheten.
Friheten, som är det yttersta, hvartill Kant kommer vid
förklaringen af pligten och det kategoriska iinperativet, kan icke vetas
eller till sin möjlighet ur vetenskapliga grunder förklaras; vetandet
sträcker sig endast till det, som hör under naturens kausalitet.
Såsom sjelf varande ett öfversinligt faktum kan friheten endast erfaras
och göras till föremål för en praktisk tro. Men deremot kan nian
inse och ådagalägga, att friheten icke i sig sjelf innebär någon
motsägelse eller icke kommer i strid med andra fakta, som kunde
upphäfva densamma. Anledningen, hvarför friheten framstår såsom en
motsägelse, är enligt Kant den, att man betraktar menniskan såsom
helt och hållet hörande till sinneverlden. Vore denna förutsättning
riktig, så vore äfven konklusionen, att menniskan saknar frihet,
obestridlig, emedan allt, som hör till sinneverlden, är underkastadt
empirisk kausalitet, enligt hvilken alla verkningar med nödvändighet
framgå ur i tiden förut varande orsaker. Men det är endast såsom
fenomen som menniskan hör till sinneverlden; såsom noiimen
deremot hör hon till den osinliga verlden eller förståndsverlden. Kant
erinrar här derom, att, emedan vi icke förnimma hvad tingen äro i
sig sjelfva, utan endast huru de visa sig och framstå för oss såsom
fenomener, vi härigenom föras till begreppet om tvänne verldar,
sinneverlden och i och för sig varandets verld eller förståndsverlden,
som för vårt vetande är otillgänglig. Menniskan kan icke heller
genom den kunskap, som det inre sinnet gifver, få någon kännedom
om hvad hon i sig sjelf är. Ty då hon icke skapar sig sjelf, utan
endast ur erfarenheten förvärfvar kunskap om sig, så måste om denna
kunskap gälla detsamma som om hvarje annan, att man genom den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
