Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska. 71
endast fattar hvad menniskan är såsom fenomen. Men till grund
för det åskådliga eller fenomenet måste dock ligga något annat,
som utgör menniskans sanna jag, utan att vi någonsin kunna veta,
hvad detta i sig sjelft är. Menniskan hör sålunda till tvänne
verldar, till förståndsverlden såsom väsen och till sinneverlden såsom
fenomen. Detsamma gäller äfven oin allt annat, som för oss är.
Äfven det minst odlade förstånd är icke främmande för den tanken,
att till grund för företeelserna ligger ett osynligt och af sig sjelft
verksamt, ehuru detta medvetande snart åter fördunklas, emedan
det vill försinliga detta osynliga och i detsamma finna ett föremål
för åskådande. Menniskan har ock en förmåga, genom hvilken hon
är upphöjd öfver tingen och äfven öfver sig sjelf såsom blott sinlig,
ja en förmåga, som är högre än sjelfva förståndet, nemligen förnuftet
i inskränkt mening. Genom denna förmåga är det, soin menniskan
gör motsättningen inellan sinneverlden och förståndsverlden och som
hon fattar sig såsom en öfvcrsinlig varelse, som är medlem af den
senare. Menniskan har nu tvänne särskilda synpunkter, från hvilka
hon kan betrakta sig sjelf och finna lagar, som på henne hafva
afseende. Hon kan nemligen dels betrakta sig såsom hörande till
sinneverlden och underkastad hennes lagar, heteronoini, och dels
såsom hörande till förståndsverlden och stående under avtonomiens
lagar samt följaktligen såsom fri. Dessa tvänne synpunkter för
betraktelsen gälla icke endast med afseende på menniskan i det hela,
utan ock ined afseende på hvarje serskild handling, hvilken
följaktligen är fri, såvida hon hör under viljans avtonomi, men ofri deremot,
såvida hon tillika framträder i sinneverlden och är underkastad
hennes lagar. Frihet och naturnödvändighet, avtonomi och heteronoini,
stå följaktligen icke i strid med eller upphäfva hvarandra,
emedan de gälla i olika afseenden eller framträda inom olika områden,
till hvilka det subjekt hör, till hvilket de båda motsatta refereras.
Friheten innebure en motsägelse endast då, om ett och samma
subjekt i samma afseende vore bestämdt både af naturnödvändighet och
frihet. Af denna förutsättning skulle följa, att, då
naturnödvändigheten, som jemväl kan åskådliggöras genom exempel från
sinneverlden, icke låter förneka sig, friheten måste förkastas. Men enligt
Kant ligger ingen motsägelse deri, att menniskan och hennes
handlingar såsom framträdande i sinneverlden äro underkastade
naturnödvändigheten, men såsom hörande till en annan och högre
verlds-ordning äro fria.
Då nu friheten har blifvit uppvisad såsom den yttersta grunden
för pligtens och det kategoriska imperativets möjlighet och då frihe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
