- Project Runeberg -  Om den Boströmska filosofiens förhållande till den Kantiska /
74

(1882) Author: Hans Edfeldt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

80 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.

samt sedligt handlande uppvisat ett rent hos hennes vilja och
framhållit dess artskilnad från alla böjelser och alla blott sinliga
bestämningsgrunder. Och i förnuftet såsom ett rent har menniskan
det goda i och för sig, hvilket först måste uppvisas, innan man kan
bestämma hvad det goda är i och för menniskan. Har man icke
uppvisat, hvad det goda är i och för sig, så har nian intet absolut
mått för skilnaden mellan ondt och godt i moralisk mening eller
mellan rätt och orätt. Man finner, att de historiskt gifna
moralsy-stemer, som icke uppvisat, hvad det goda är i och för sig, icke fått
någon fast skilnad mellan det onda och det goda, utan slutligen
stannat vid det resultat, att någon bestämd gräns mellan dein icke
kan fasthållas. Vidare har Kant visat, att förnuftet yttrar sig i
pligter, som på det strängaste skilja sig från alla de handlingar,
som ha sin grund i sjelfviskheten; framstår såsom en ovilkorligt
bjudande lag till skilnad från alla subjektiva och blott vilkorligt
befallande grunder för handlandet, samt såsom avtonomisk och fri
vilja, hvarvid friheten är det, utan hvilket intet kan vara ett
moraliskt godt för menniskan eller ega ett sedligt värde. Slutligen har
Kant visat, att menniskan genom det rena praktiska förnuftet eller
genom den utan inskränkning goda viljan eger sammanhang med
andra förnuftiga väsenden, hvilka, emedan de bestämmas af samma
moraliska lagar, utgöra ett organiskt helt eller ett moraliskt rike,
hvars öfverhufvud är Gud. Härmed liar Kant visat, att menniskan
icke har det goda endast för sig sjelf utan gemensamt med alla
andra förnuftiga väsenden och såsom stående i förhållande till dem
inom det moraliska riket. Utgående från den enskilda menniskan
såsom förnuftig har sålunda Kant höjt sig till den universella
uppfattningen af alla förnuftiga väsenden, genom hvilken de framstå
såsom ett enda sammanhängande helt eller en förnuftig verld.

Men Kants sedelära företer äfven vissa väsentliga brister, som
med de förutsättningar, från hvilka Kant hade utgått, blefvo
oundvikliga, men hvilka alla, såsom förhållandet liar visat sig vara med
de svårigheter, vid hvilka Kant stannade inom den teoretiska
filosofien, kunna öfvervinnas, om man utgår från den insats i filosofien,
som har blifvit gjord genom Boström. Till dessa brister hör för det
första den motsats, som enligt Kant eger rum mellan det teoretiska
och det praktiska förnuftet. Denna motsats står hos Kant
oöfver-vunnen, ty hvad han sedermera gjorde för att genom inskjutandet
af en kritik af den reflekterande omdömeskraften finna ett
föreningsband mellan de båda kunde icke häfva de svårigheter, med hvilka
detta problem hos Kant var förenadt. Liksom Kant i teoretiskt af-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:03:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ehboskant/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free