Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
81
frihetens möjlighet liar dock icke heller Kant lemnat. Tvärtom
visar sig friheten vara oförenlig med Kants ståndpunkt och
förutsättningar. Frihetens möjlighet förutsätter nemligen teleologisk
kausalitet, hvilken, såsom vi nu hafva sett, Kant icke kan uppvisa och
erkänna. Ty endast ett af ett verkligt ändamål bestämdt väsen
kan, sedan det har kommit till ett visst högre stadium af sin
utveckling, ega möjligheten af frihet inom de gränser, som för
densamma äro gällande. Anledningen, hvarför inom hela vetenskapens
historia friheten har stått oförklarad eller till och med ansetts stå i
strid med lagarna för all verklig kausalitet, är den, att man icke har
kunnat höja sig till en teleologisk idealistisk uppfattning af hela
den gifna verkligheten, utan fattat kausaliteten såsom empirisk eller
såsom innebärande ett förhållande mellan i tiden förutvarande
orsaker och deras i tiden efterföljande verkningar. Då nu dessa
verkningar omöjligen kunna vara fria, emedan de ined nödvändighet
bestämmas af det i tiden föregående, sa har friheten blifvit
oförklarlig. Sä snart man sätter in viljan i en empirisk kausalitetsserie,
så blifva hon och hennes handlingar ofria, emedan de nu bestämmas
af orsaker, som äro oberoende af viljan. Kant liar visserligen
insett detta och derför yrkat, att friheten är en öfversinlig kausalitet,
som tillhör viljans liouinena eller tidlösa väsen och som gör, att hon
genom sig sjelf kan börja en kausalitetsserie i tiden. Men utom det
att friheten icke tillhör sjelfva väsendet eller förnuftet (detta är
sjelfständigt, som är en absolut bestämning), utan endast viljan
såsom enhet af sinlighet och förnuft, så har Kant icke utredt eller
uppvisat möjligheten af en sådan kausalitet hos sjelfva förnuftet.
Den kausalitet, som har sin tidlösa orsak i sjelfva förnuftet, är icke
visad vara teleologisk, såsom friheten fordrar. Den strid, som
omedelbart synes ega rum mellan frihet och naturnödvändighet, söker
Kant hafva derigenom, att han förlägger dem inom olika områden
hos menniskan eller låter dem tillkomma menniskan och hennes
handlingar, betraktade i olika afseenden, nemligen dels såsom
framträdande inom sinneverlden och dels såsom hörande till
förstånds-verlden, hvarvid Kant i öfrigt anser det vara för oss helt och
hållet obegripligt, huru dessa begge kausaliteter kunna öfverensstämma.
Men vid en strängare undersökning visar det sig dock, att dessa
kausaliteter, om de begge antagas vara lika verkliga, stå i strid
med eller upphäfva hvarandra. Erfarenheten ger visserligen vid
handen, att en motsats förefinnes mellan ofrihet och frihet eller att
menniskan i ett afseende, nemligen dels såsom framträdande i
sinneverlden och underkastad dess lagar, och dels såsom bestämd af
H. Edfeldt. Bostrüwska filosofiens JSrhåUande till den Kantisko. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
