Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
83
såsom artskild från sinligheten. Menniskan är förnuftig derigenom,
att hon står i förhållande till Gud, men detta förhållande är icke
af Kant i begrepp fattadt och utredt. Endast om menniskan är
bestämd af Gud och hans innehåll, kan hon vara förnuftig eller hafva
en bestämdhet, som till sjelfva arten är skild från hela sinligheten.
Eller: menniskan är förnuftig derigenom, att hon har sitt sanna
väsen i Gud; eljest har hon icke ett substantielt utan endast ett
relativt och accidentelt väsen, som blott till formen skiljer sig från
andra relativa väsenden inom den ändliga tillvaron. Men dessa
frågor hafva icke af Kant blifvit på vetenskapligt sätt utredda och
besvarade. Liksom det i teoretiskt afseende eller för möjligheten
af en rationel antropologi förutsattes, att menniskan har sitt sanna
väsen i Gud, så förutsättes äfven i praktiskt afseende eller för
möjligheten af en rationel sedelära, att menniskans väsen innehålles i
Gud såsom bestämning eller idé hos honom. Men då Kant icke har
höjt sig till uppfattningen af menniskans ursprungliga väsen såsom
varande innehall eller bestämning hos Gud, så har ban icke fört till
slut undersökningen om det goda i och för sig, som är föremålet för
en rationel sedelära, och får derigenom icke heller något absolut
inått för hvad som är godt i och för menniskan, ty ett sådant
absolut mått kan endast vara Gud och hans innehåll. Om
menniskan såsom högsta mätt och princip tör det goda icke sätter Gud
och hans innehåll utan endast sitt eget väsen, betraktadt såsom blott
varande en ändlig form af förnuft, så leder detta till ett
öfverskat-tande af menniskan eller till högmod och sjelfkärlek, emedan hon då
icke har något absolut mått, som nedslår sjelfkärleken. Hon söker
då, på samma sätt som den stoiske vise och den kantiske
avtono-men, att ega det högsta goda och sedlighet endast genom sig sjelf,
oberoende af Gud och det guddomliga, hvilket måste leda till egoism
och sjelfkärlek. Endast oin menniskan har sitt väsen i Gud, kan det
vara en absolut praktisk princip, en ovilkorligt förbindande lag och
ett högsta ändamål för den ändliga tillvaron och lifvet. Men då
menniskan i teoretiskt afseende enligt Kant endast har ett sinligt
väsen eller ett väsen, som blott är den aprioriska formen för en
verklighet, hvilken är sinlig, så följer häraf, att menniskans väsen icke
heller i praktiskt afseende kan hafva högre betydelse än att blott
vara en allmängiltig och nödvändig form för samma sinliga innehåll.
Kant har sjelf bestämt det praktiska förnuftet såsom endast varande
en form. Men en form förutsätter ett med honom likartadt
innehåll, hvars form han är. Nu är något annat innehåll än det sinliga
icke uppvisadt eller finnes enligt Kant icke såsom bestämdhet hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
