Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Iioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
87
vara hennes eget eviga väsen i Gud och detta väsens bestämdhet
och är detta ändamål ett innehåll i menniskans utveckling, så får
hennes praktiska verksamhet jemväl en positiv sida, nemligen att
afsigtligt och fritt införa ändamålet i det lägre eller i det sinliga
materialet och att så ordna förhållandena inom detsamma, att det
blir vilkor och förutsättning för det högres eller ändinålets
aktualitet.
Härmed ha vi äfven antydt de förtjenster, som Boström har oin
sedelärans utbildning utöfver den ståndpunkt, som hon intog enligt
Kant, eller hvad Boström har gjort för att öfvervinna de
ofullkomligheter och brister, vid hvilka Kant hade stannat. Vi kunna i
korthet sammanfatta Boströms framsteg inom sedeläran utöfver Kant i
följande punkter. Boström har uppfattat menniskans förnuftiga
väsen sä, att det kan vara grund, lag och ändamål i praktisk mening
för menniskan. Han har visat, att förnuftet icke endast är en
abstrakt form, som är lika och gemensam för alla förnuftiga väsenden,
utan att hvarje menniska har sitt eget individuella förnuft, som hon
finner sig böra på ett för henne egendomligt sätt förverkliga i lifvet,
så att detta derigenom får ett konkret innehåll ined individuelt
bestämda pligter, som i en viss ordning böra uppfyllas. Detta väsen
har han ock visat vara innehåll eller bestämning hos Gud, hvarigenom
det är ett substantielt väsen, som till arten skiljer sig från allt
sin-ligt. Men jemte det att menniskan har ett ursprungligt väsen, som
är bestämning hos Gud, så är hon derjemte ock ett subjekt för sig
sjelf eller en ändlig person, som är organisk enhet af väsen och
fenomen, eller af förnuft och sinlighet och som i tiden utvecklar sig
från möjlighet till verklighet. Denna utveckling framstår slutligen
såsom afsigtlig och fri, och nu eger menniskan en möjlighet att sjelf
taga sin utveckling om hand och gifva densamma den form och
riktning, som öfverensstämmer med hennes förnuftiga väsen. Hon kan
nu välja sitt eviga väsen i Gud såsom högsta bestäinningsgrund,
såsom lag och ändamål för sina handlingar, och så ordna sitt lägre,
potentiella eller sinliga innehåll, att detta blir organ och medel för
ändamålets aktualitet.
Vi skola nu angifva den ståndpunkt, som Kant intager i de öfriga
delarna af den praktiska filosofien, nemligen den rationella rättsläran
och den rationella religionsläran. Vi kunna då först anmärka såsom
egendomligt för Kant, att det endast är sedeläran, som efter hans
åsigt intager en oberoende ställning eller som utgör en sjelfständig
praktisk vetenskap, under det att de begge öfriga delarna af den
praktiska filosofien icke äro sjelfständiga praktiska vetenskaper, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
