Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
blifva beroende af sedeläran, korollarier eller följder af denna. I
det föregående hafva vi dock visat, att icke heller sedeläran strängt
taget blir en sjelfständig vetenskap. Emellertid är det Kants
mening, att den etiska synpunkten skall räcka till såsom
förklaringsgrund äfven för de öfriga delarna af den praktiska filosofien.
Rättsläran grundar sig på ett korollarium ur sedeläran, emedan den yttre
friheten och lagarna för denna, hvilka äro rättslärans föremål, äro
förutsättningar för den inre friheten eller sedligheten. Menniskan
måste nemligen hafva ett område inom det yttre, inom hvilket hon kan
bringa sedelagens föreskrifter till verkställighet, utan att störas af
andra fria väsenden, som koexistera med henne inom samma sinliga verld.
Häraf följer, att rättsläran blir en osjelfständig vetenskap, ty vore
sedligheten möjlig utan dessa yttre rättsgränser och lagarna för dessa,
så bortfölle rättsläran. Och äfven religionsläran är en osjelfständig
vetenskap. Man måste göra den hypotesen, att det finnes en Gud,
som åt hvar och en tilldelar det mått af lycksalighet, som
motsvarar värdet af hans dygd. Men kunde sedlighet och dygd finnas utan
en sådan yttre förening af lycksaligheten ined dygden, så funnes
måhända ingen Gud. Religionen måste enligt Kant byggas på
moralen, icke tvärtom, emedan detta skulle hafva till följd, att fruktan
och hopp blefvo driffjädrar för den sedliga handlingen, hvilket
inne-bure sedlighetens upplösning. Då Guds idé aldrig kan vara en
moralisk driffjäder, så får religionen icke bestämma oss till dygd, men
väl dygd till religion. Moralen leder med nödvändighet till religion,
emedan det högsta goda, som är det praktiska förnuftets ideal,
endast genom en Gud kan realiseras. Religionen består enligt Kant
deri, att menniskan erkänner alla moraliska bud såsom guddomliga
befallningar. Enligt den moraliska förnuftsreligionen, soin Kant
äfven kallar den naturliga, behöfver man först veta, att något är ett
moraliskt bud för att veta, att det äfven ären guddomlig befallning,
under det att den uppenbarade, historiska eller statutariska
religionen sluter deraf, att något är guddomlig befallning, till att det
jemväl måste vara ett moraliskt bud. Häraf visar det sig, att Kant
icke har fattat och bestämt de filosofiska rätts- och religionslärorna
såsom sjelfständiga praktiska vetenskaper, utan att de blifva
subor-dinerade under sedeläran samt korollarier eller följder af denna.
Före Kant var det rättsfilosofiska problemet upptaget till
behandling af lärarne i den s. k. naturliga rätten. Men
naturrätts-lärarne utgingo från det antagandet, att det icke gifves några andra
förnuftiga väsenden än de menskliga individerna, hvarför de icke
heller kunde betrakta rätten såsom annat än en blott mensklig be»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
