Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
efter sin lag för att gifva förnuftets form åt folkets och dess
medlemmars fria yttre verksamhet och för att derigenom förverkliga sig
i och för dem såsom det rättsligt goda. Och härmed har staten blifvit
så uppfattad, att han kan vara sjelfändamål, hvilket icke var
förhållandet enligt Kant. Enligt Kant föll rätten, som var statens
ändamål, utom staten. Staten var endast en anstalt, som verkade för
ett för honom yttre och främmande ändamål, för hvilket han var
medel. Men härigenom förlorar staten all sjelfständighet, all
förnuftig nödvändighet och allt berättigande, emedan han endast är ett
medel. Enligt Boström deremot är staten icke en anstalt eller en
tillfällig relation ^TTEälr ett förnuftigt väsen eller en publik moralisk
personlighet, emedan staten har en egen lag, den juridiska, och
emedan han är grund till juridiska pligter och rättigheter, samt till det
offentliga lifvet. Och liksom staten har en egen lag, så har han ock
ett specifikt eget ändamål, den juridiska rätten. Till staten
förhåller sig rätten såsom sedligheten förhåller sig till den privata
personligheten, d. v. s. rätten är statens eget väsen, sedt från en viss
synpunkt, och följaktligen är staten sjelfändamål, på samma sätt
som de sedliga väsendena, och icke ett blott medel. Men icke ens
rätten, som var det yttre ändamål, för hvilket staten närmast hade
att verka, var enligt Kant ett sjelfständigt praktiskt ändamål utan
äfven den endast ett medel, nemligen för den inre friheten eller
sedligheten, hvarför också både rätten och staten skulle upphöra, så
snart sedligheten vunnit magt att göra sig gällande i menskligheten
utan stöd af statslif och rättsordning. Enligt Kant finnes det
således icke mer än ett sjelfständigt praktiskt ändamål, nemligen
sedligheten, och för henne är allt annat endast vilkor och medel.
Enligt Boström deremot är äfven rätten ett sjelfständigt praktiskt
ändamål och ett universellare ändamål än de sedliga ändamålen, som
äro underordnade organiska momenter i rätten. Hvarje praktiskt
förnuftigt ändamål är nemligen ett förnuftigt väsen eller en
personlighet, till hvars begrepp sjelfständighet hör.
Men Kants uppfattning af statens ändamål, rätten, är äfven i
ett annat afseende felaktig. Kant och naturrättslärarne ha en allt
för inskränkt uppfattning af statens ändamål. Staten är enligt dem
endast en säkerhetsinrättning eller en skyddsanstalt för individerna.
Staten anses vara till för att skydda menniskans lif, lemmar och
egendom, för den sinliga lycksalighetens skull enligt de föregående
naturrättslärarne, för att möjliggöra inre frihet eller sedlighet enligt
Kant. Enligt denna uppfattning af statens ändamål skulle staten
konseqvent icke hafva någon annan förvaltning än justitie förvaltnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
