Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Boitrömska filosofiens förhållande till den Kantiska. 2fi
solut bemärkelse är Gud sjelf såsom lag och ändamål för de ändliga
väsendenas fria utveckling och med bortseende ifrån hvad han är i
öfrigt. Den rationella teologiens metafysiska del eller betraktelsen
af Gud såsom grund för de ändliga väsendenas utveckling bildar
sålunda öfvergången till motsvarande delen af den praktiska filosofien
eller den filosofiska religionsläran, på samma sätt som den
metafysiska delen af den rationella antropologien bildar öfvergången till
sedeläran, och den metafysiska delen af den rationella etnologien
bildar öfvergången till den filosofiska rättsläran. Och härigenom är
äfven den motsvarighet eller det sammanhang mellan filosofiens olika
delar, som Kant icke kunde ådagalägga, uppvisadt.
Att äfven den filosofiska religionsläran är en sjelfständig del
af den praktiska filosofien blifver tydligt, 0111 man utgår från den
religiösa förbindelse, som är faktiskt gifven och som skiljer sig dels
från den individuelt menskliga förbindelse, som menniskan har genom
sitt eget väsen och som endast afser henne sjelf och hennes sinliga
krafter, och dels från den sociala förbindelse, som utgår från
samhället och som afser samlif och samverksamhet mellan dess
medlemmar med afseende pä ett för dem gifvet gemensamt material.
Att den religiösa förbindelsen icke hänför sig till någon ändlig form
af förnuft utan till det absoluta förnuftet eller Gud, visar sig af dess
universalitet, emedan den icke afser ordnandet endast af något visst
verksamhetsmaterial eller af något visst slag af praktiska
förhållanden i deras motsättning mot andra, och icke heller hänför sig till
några partikulära menskliga intressen utan afser ordnandet af alla
ändliga förhållanden och detta ur en högsta och alltomfattande
synpunkt. Och är Gud grund till den religiösa förbindelsen, så är han
den högsta lagen och det högsta ändamålet för menniskans vilja, det
religiöst goda eller religionen. Liksom ingenting kan vara gyllene
eller guldartadt genom annat än guldet, som i detsamma är
närvarande, så kan ingenting heller vara religiöst genom annat än
religionen. Ar nu menniskan religiös genom sitt förhållande till Gud
eller genom sin medvetna bestämdhet af honom, så följer häraf, att
Gud såsom bestämmande menniskan är religionen i objektiv eller
absolut bemärkelse. Iluru skulle menniskan kunna vara religiös
genom sitt sammanhang med Gud, om icke han vore det religiösa
väsendet utan all inskränkning och brist eller sjelfva religionen? För
att kunna verka religion eller religiös bestämdhet hos menniskan,
måste ju Gud vara religionen i och för sig eller såsom blott sådan;
ty vore icke Gud religionen, så kunde ju icke den bestämdhet, som
menniskan hade genom Gud, vara en religiös bestämdhet. Men om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
