Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vexlaode och föränderliga. De öfvergå nemligen från en bestämdhet
och form till en annan, eller från ett sätt att vara till ett annat. Men
detta vill säga, att tingen öfvergå från overklighet i ett afseende till
verklighet, eller från icke-vara till vara. Tingen äro sålunda en mot*
sägande och osann verklighet.
Granska vi nu deu andra formen af individuel verklighet eller
personen, så finna vi honom vara fri från den brist, som tillkommer
tinget. Personen eller det sjelfmedvetaude väsendet kan utan
motsägelse fattas såsom ett absolut. Det är nemligen i och genom sig sjelft,
eller behöfver ej för sin verklighet relationen till ett annat och yttre.
Det är så långt ifrån, att personen genom ett sådant förhållande är
verklig, att hun tvärtom derigenom eger inskränkning eller minskning
i sin verklighet. Personen är vidare icke heller sammansatt och
delbar och icke heller underkastad vexling och förgängelse. Sammansatt
är han icke, då han är okroppslig, enkel eller andlig och af samma
skäl är han icke heller uppkommen och vexlande, ty blott det
sammansatta kan vara uppkommet, vexlande och förgängligt Personen
eller anden, som är sjelfmedvetet eller förnuftigt väsen, innehålles
sålunda icke såsom tingen i rummet och tiden. Rum och tid visa sig
tvärtom vara de former, under hvilka tingen äro till för menniskan,
eller de sätt, hvarpå hon såsom medveten fattar sitt innehåll, men
tillkomma icke den ursprungliga verkligheten sjelf. Hos personen
framträder äfven en substantiel enhet, som är subjekt och grund till
bestämningarna, nemligen sjelfmedvetandet eller förnuftet. Och om
denna sjelfständiga enhet eger menniskan full klarhet och visshet, då
hon icke kan betvifla sin egen verklighet och icke heller de högre
personliga väsenden, som för denna verklighet förutsättas. Slutligen måste
personen tänkas hafva med sig sjelf fullt likartade och sålunda
personliga bestämningar, och i och genom dessa är han fullständig verklighet.
Och då personen eller de förnuftiga väsendena, såsom vi sett, icke
innehållas i rummet och tiden, så finnes icke heller hos dem något,
som omöjliggör ett motsägelselöst sammanhang. Vi hafva äfven i de
högre kunskaperna funnit sättet, hvarpå de personliga väsendena äro
eller deras form, hvilken således är systematisk eller organisk.
Vi återgå nu till tingen för att finna den verklighet, på hvilken
de hänvisa. Det är tydligt att tingen, som stå i förhållande till vårt
medvetande eller bestämma detsamma, måste vara något i sigsjelfva,
oberoende af förhållandet. Allt, som är för en annan, måste först i
begreppet vara något i sig sjelft. Hvarje moment hos tinget uttrycker
endast hvad en ursprunglig verklighet är i förhållande till ett annat,
vårt medvetande, men icke hvad hon är i sig sjelf. Men hvilken är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
