Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bragt af det allsmägtiga väsendet, Gud, utan hennes omedelbara grund
så*ora fenomenverld är tvärtom vanmagt, vanmagten hos den ändlige
anden att med sitt förnimmande kunna fullt genomtränga sitt innehåll,
hvarigenom den verklighet, som i sig sjelf är lif, sjelfmedvetande och
förnuft utan motsats, blifver liflös, opersonlig och sinlig.
Men hvilken är orsaken till de ändliga väsendenas ändlighet?
Innan man söker lemna ett svar på denna fråga, måste man naturligen
först tillse, om och i hvilken mening hon är rimlig och berättigad. Att
man kan och bör fråga efter orsaken till det, som är uppkommet, kan
icke bestridas. Man kan t. ex. forska efter orsaken till den i
rummet konstruerade figuren eller till det i tiden producerade tinget, ty
hvad, som i tid och rum är uppkommet, förutsätter ett upphof. Men
ändligheten deremot eller anden eller personen såsom ändlig, hvilken
icke är uppkommen, icke är i tid och rum eller icke omedelbart faller
inom den ändliga verlden, kan icke i samma inening hafva en orsak.
Det, som är okroppsligt eller andligt, tidlöst eller evigt, är sin egen
orsak eller grund, ehuru det såsom tillika ändligt kan i begreppet vara
en följd af högre väsenden och slutligen ett högsta, men hvilken följd
dock är lika evig som sina grunder. Vi hafva äfven sett, att hvarje
väsen i sin ursprunglighet och sanning eller hvilket är detsamma i och
för Gud i intet afseende är ändligt, ty det oändliga kan ej omedelbart
hafva ändliga bestämningar. Andligt är det endast såsom sjelft subjekt
och derigenom att det icke kan fullständigt uppfatta och genomtränga
sitt sjeifmedvetandes innehåll eller sitt ursprungliga väsen och dess
bestämningar. Men hvaraf denna inskränkning i sjelfinedvetandet eller
denna hämning i lifvet? Att ändligt förnuftiga väsenden finnas, är
faktiskt; men hvilken är för oss evidensgrunden till deras ändlighet, eller
huru hafva vi att inse det såsom nödvändigt, att dessa väsenden
endast ofullkomligt uppfatta sitt sjeifmedvetandes innehåll?
Då ändlighet, såsom vi sett, betyder, att sjelfmedvetandet är
inskränkt, så förutsättes en verklighet, som inskränker och hämmar detta.
Det inskränkande kunde nu antagas ligga den, att denna verklighet
är sjelfmedvetandet motsatt, eller att bon är objekt och såsom sådan
motsatt sjelfmedvetandet, som är subjekt. Det inskränkande vore i
sådant fall objekt eller ett helt af objekt, som icke kunde
genomträngas af subjektet eller vetas. Detta motsäges dock redan af det
faktum, att subjektet uppfattar och genomtränger objektet i dess
bestämningar och att de sidor af objektet, som subjektet tillegnar sig, blifva
med det likartade och sålunda ett inre och andligt. Det är t. ex. icke
subjektet, som har att öfverensstämma med det yttre eller objektet
för att vara sannt, utan objektet är tvärtom sannt, såvida det öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
