Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mening eller förbindelser måste utgå från något, som i sig sjelft har
verklighet och helgd samt absolut bindande kraft d. ä. från ett
förnuftigt • eller personligt väsen, som bestämmer menniskan. Ar uu
samhället grund till dessa förbindelser, och detta har omedelbar fakticitet,
så är samhället ett personligt väsen, en förnuftig vilja, under hvilken
samhällsmedlemmen underordnar sig såsom organ. En förbindelse
finnes äfven, som har sin grund i menniskans eget förnuftiga väsen, ty
äfveu detta väsen utvecklar sig såsom samhället till den grad af
aktualitet, att det blifver ett möligt motiv för viljan och ställer då på
henne kategoriska fordringar eller tenderar att blifva verklig lag och
ändamål för henne. Likaså eger menniskan faktiskt en religiös
förbindelse, en förbindelse, som utgår från Gud, hvilken äfven utvecklar
sig till ett möjligt och fordrar att blifva ett verkligt motiv för hennes
vilja. Men det gifves äfven andra förbindelser, sam häl Isförbindelser.
Aro nu Gud och menniskans eget väsen såsom moraliskt förbindande
förnuftiga och personliga, så måste ju äfven samhällena af samma skäl
vara personliga, ty hvarför skulle ej likartade verkningar eller följder
äfven hafva likartade orsaker eller grunder? Ar inom ett område
förbindelsens grund personlig, så fordrar ju förståndet, att förbindelserna
äfven inom alla andra områden skola hafva personliga grunder. Det
är genom aktgifvande eller reflexion på sitt eget inre, som menniskan
erfar denna förbindelse och sedan sluter hon till det väsen, som är
hennes grund. Och denna förbindelse antages och erkännes också i
allmänhet af menniskorna, ty de underordna sig under samhället, lyda
dess lagar och verka för dess ändamål, ehuru de icke hafva ett klart
medvetande om hennes grund.
Det faktum, vid hvilket vi nu f&st oss, är att det ingår
för-pligtelse i allt samhällslif. Pligten är en förnuftig befallning. Och
fordringarna på det väsen, som är pligtens grund, äro för det första,
att det måste vara personligt, ty det opersonliga kan såsom sin ligt icke
förpligta eller hafva förnuftiga verkningar. Säger t. ex. någon att
menniskan har pligter mot ett djur, mot sin egendom eller sin kropp,
så är detta ett oegentligt talesätt. ”Mot" kan endast angifva den
personlighet eller vilja, som uppfordrar till den pligtenliga handlingen och
derför måste det rätteligen heta, att menniskan har pligter mot sitt
eget samvete och förnuft eller mot ett annat och högre förnuftigt
väsen med afseende på djuren, egendomen och kroppen, hvilka endast
äro pligtens material, men icke hans grund. Det opersonliga och
sin-liga kan icke gifva befallningar och förnuftiga befallningar. Deremot
säger man med rätta, att menniskan har pligter mot samhället, pligt
till och med att under vissa förhållanden offra sin sinliga existens för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
