Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dast &r den lägre, ofria sinliga naturen. Dessa förhållanden äro
analoga med dem, som förekomma inom den aniinaliska verlden. Äfven
der sta varelserna i förhållande till hvarandra och samverka, men
granden till ett sådant förhållande är endast den naturliga driften.
Den kraft, som här håller väsendena förenade och förmå dem att
samverka för gemensamt bestånd, är instinkten eller driften.
Visserligen ingår äfven i hvad man kallat natursamhälle samverkan efter
gemensamma lagar och för gemensamma ändamål, men dessa lagar och
ändamål äro här omedvetna, ofria och sinliga. Så t. ex. finnes
jem-väl inom ett bisamhälle en arbetets fördelning och en för det hela
gällande ordning samt ett förhållande mellan styrande och styrde eller
ett förhållande af snbordination, men detta allt försiggår här utan
medvetenhet, frihet och aktnel bestämdhet af förnuftet. Varelserna i
naturen hafva väl äfven till sitt innehåll samma osinliga eller
förnuftiga verld och verklighet, som menniskan, men de ega icke såsom hon
möjligheten att få detta förnuft för sig sjelfva aktuelt. Menniskan och
naturvarelserna skilja sig icke från hvaraudra derigenom, att den förre
skulle ega, den senare sakna förnuftigt innehåll. Naturen och
naturvarelserna äro icke förnuftslösa i den meningen, att det osinliga och
förnuftiga eller något moment af det förnuftiga skulle hos dem fattas.
Förnuftet är tvärtom det verkliga i allt, men naturens varelser ega
icke såsom menniskan möjligheten att utveckla sig till ett medvetande
af det lif och förnuft, som uti dem är. Annu mindre ega de såsom
menniskan möjligheten att sätta detta förnuft såsom sin verksamhets
syftemål.
Såsom vi redan anmärkt, kunna äfven menniskor stå i
förhållanden till hvarandra, som äro analoga eller likartade med dem, som vi
nu funnit i naturen, och dessa förhållanden kalla vi derför naturliga*
Arbiträra eller godtyckliga förhållanden åter äro de förhållanden, i
hvilka menniskor på grund af öfverenskommelse eller aftal ställa sig
till hvarandra för att samfäldt tillfredsställa vissa sinliga behof. Den
omedelbara grunden för detta förhållande är sinlig, de kontraherandes
sinliga viljor; normerna, enligt hvilka de samverka, äro sinliga eller äro
endast maximer, klokhetsregler, som sakna helgd och förbindande kraft
i sig sjelfva, och slutligen är äfven ändamålet, för hvilket de här verka,
omedelbart sinligt och tillfälligt, ehuru medelbart ändamålet äfven här
kan vara förnuftiga väsendens aktualitet. Dessa förhållanden, hvilka vi
kalla arbiträra föreningar, äro sålunda godtyckligt uppkomna, och
godtyckligt kunna menniskorna äfven lefva och verka i dessa föreningar
och likaledes kunna de äfven godtyckligt upplösas. Och när
menniskor ställa sig i likartade förhållanden till hvarandra, uppstå för dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
