Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intresse för detsamma och äfven samhällsdriften verkade i menniskan
af samhället, som alltså är deras förutsättning och grund. Då man i
nyare tiden först reflekterade öfver samhället, föreställde man sig en
aflägsen forntid, under hvilken menniskorna lefde utom samhället i ett
s. k. naturtillstånd, men en sådan åsigt har emot sig både historien
och förnuftet. Samhället räknar tvärtom samma ålder i vår verld,
som menniskan. Den nämnda åsigten är hvarken utvecklad ur den yttre
eller sinliga erfarenheten, ty så långt vi kunna se spår af menniskan
förekommer hon i samhället, som under någon form är verkligt, och icke
heller ur den inre eller andliga erfarenheten. Denna ofta upprepade
lära om naturtillståndet har sålunda icke sitt stöd i någon af de kun*
skapskällor, som för menniskan äro möjliga, och är derför helt och
hållet en produkt af inbiliningskraften. Man föreställde sig vidare,
att samhället slutligen bildades genom ett fördrag af menniskorna. Men
kontrahenterna skulle i sådant fall konseqvent äfven kunna bestämma
innehållet i paktum efter godtfinnande, hvarigenom hela denna
anordning hade sin grund endast i menskligt godtycke. Att så icke
förhåller sig, blifver tydligt redan om man tager i betraktande, att ett
paktum eller en rättshandling, för att kunna ega detta namn, måste
öfverensstämma med en praktisk lag. Och öfverenskommelsen måste
öfverensstämma med en etisk lag för att ega moraliskt förbindande
kraft och med en juridisk lag för att vara juridiskt förbindande, eller
slutligen med religiösa lagen eller Gud, om man ville afse ännu en
annan form af förbindelse. Denna lag måste äfven vara för
kontrahenterna gemensam såsom för dem alla lika förbindande och dessa
måste såsom lagbestämda under densamma subordinera. Lagen kan
således här icke vara den enes eller den andres individuela förnuft,
alldenstund det här är fråga om ett paktum, som bestämmer
förhållandet mellan dem alla, och det förnuft eller den lag, som bestämmer
detta, måste vara högre än de väsenden, som bestämmas. Den ena
menniskan subordinerar nemligen icke under den andras förnuft, eller
den ena menniskans individuela förnuft kan icke i och för sig
betrak-tadt för den andra vara förbindande och bestämma, huru de hafva
att stå i förhållande till hvarandra och samverka, men väl kan det
indicera äfven detta under den förutsättning, att de alla innehållas i
högre förnuftiga väsenden, samhällen; såsom äfven den religiösa
förbindelsen är hos alla samstämmig under den förutsättning, att de alla
innehållas i Gud. Den praktiska lag, med hvilken detta paktum bör
öfverensstämma, är följaktligen samhällets, som alltså är ursprungligare än
hvarje fördrag och grunden för dess giltighet och helgd för
kontrahenterna samfäldt. Det fördrag, genom hvilket man föreställt sig s&m-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
