- Project Runeberg -  Om den praktiska filosofiens föremål religionen, sedligheten och rätten /
47

(1870) [MARC] Author: Hans Edfeldt
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

hennes vilja icke riktad på det opersonliga, ntan på sitt eget
ursprungliga väsen eller ock på andra personer, som i det innehållas. Det är
således menniskans rent ideela och osinliga väsen, som här är det goda
för henne, och som för henne har sant värde och derför kan sättas
såsom ändamål. Vidare hafva äfven de handlingar och
verksamhetssätt, genom hvilka hon för sig förverkligar detta väsen, värde för henne
och äro det goda, men dessa äro egentligen ändamålet eller väsendet
sjelft i sin aktualitet i och för henne. Derjemte äro själens krafter
och kroppens lemmar det goda för henne och hafva värde, emedan de
äro bestämda och verka i harmoni med väsendet, eller äro de organ,
genom hvilka detta aktualiseras. Slutligen är äfven det, som faller
utom hennes fysiska organism, tingen, ja hela naturen, det goda för
henne och har alltså värde, emedan det är det medel, som tjenar
förnuftet Men det goda i egentlig mening och det, som gifver allt annat
värde, är mecniskans förnuftiga och personliga väsen samt dess
personliga innehåll, hvadan allt, som icke kan bestå jemte detta, måste
bringas till förintelse.

Då nu det yttre hos menniskan eller sinligheten är bestämbar
eller har en form, men äfven eger möjligheten att emottaga andra
former eller sätt att vara, men då förnuftet deremot är konstant,
oföränderligt och evigt, samt i sig en absolut verklighet, så måste tydligen
sinligheten, som är det bildbara, konformeras till öfverensstämmelse
med det förra såsom det bestämmande. Utan förnuftets ledning
intager nemligen sinligheten, såsom också det yttre hos väsendet i
naturen gör, om det icke beherskas och ordnas af det inre hos samma
väsende, en riktning, bestämdhet och form, som för förnuftet är
hin-derlig, eller som gifver detta en lägre potens än det enligt sin natur
fordrar. Då vidare allt, som genom sig sjelft har ett visst sätt att
vara och verka, tenderar att bibehålla detta och då följaktligen
detsamma äfven gäller om sinligheten, så måste tydligen förnuftet eller
här menniskan såsom förnuftig vilja intränga inom sinlighetens sfer för
att gifva denna den form och riktning, som med förnuftets lif
harmoniera. Förnuftet blifver nu en sinligheten organiserande magt, såsom
öfverallt äfven inom naturen, der ett inre och högre hos ett väsende
framträder, detta blifver principen för en högre organisation, som
införes i det yttre. Men hvad som inom de lägre formerna af
verklighet är organiserande, blifver sjelft inom en högre form af verklighet
material för en annan och högre organisation, än den, som det genom
sig sjelft eger. Har deremot förnuftet inträdt i sinligheten såsom det
bestämmande, så är detta såsom absolut verklighet det högsta,
hvar-under allt annat såsom lägre måste subordinera, och från detta utgår

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:03:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ehprakt/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free